Ger vi kvinnor större utrymme genom att sluta uppmärksamma män?

När jag läste kursen Språk och Kön på nordiska institutionen vis Stockholms Universitet fick jag ta del av en mängd intressant litteratur och forskning kring hur språket utvecklats ur ett genusperspektiv. Kurslitteraturen berörde till största delen det sociokulturella könet och tog upp det faktum att mannen är norm för samhället vi lever i. Litteraturen lyfte frågor kring sambandet mellan språk och kön samt ställde frågan om män och kvinnor pratar likadant eller om de använder sig utav olika språk. Vilket språk skulle det vara i sådana fall och hur påverkar det synen på manligt och kvinnligt i samhället?

Det finns sexistiska tendenser i vårt språk vilket kan härledas till gamla föreställningar kring könsroller som fortfarande präglar människor i samhället. Kvinnor underordnas män genom språket. Det socialt konstruerade könet kan förklaras som två skilda logiker där manligt och kvinnligt först och främst ses som olika men även att mannen ses som norm varpå kvinnan representerar det avvikande.

Jag har vid ett flertal tillfällen upplevt att människor, främst män, inte lyssnar på mig i vissa sammanhang. Om min sambo eller killkompis däremot yttrar samma åsikt tas det emot helt annorlunda. Lady Dahmer skriver: ”Sluta länka, lyfta fram samt share’a statusar skrivna av män” och syftar på att män redan får tillräckligt mycket med utrymme i alla typer av sammanhang. Jag förstår precis vad hon syftar på och är beredd att hålla med.  Ger vi kvinnor större utrymme genom att sluta uppmärksamma män? Vad säger ni?

Hej då nöff, nöff. Nu slutar jag äta gris…

Jag är en köttätare av rang. Finns det något godare än en rejäl köttbit på tallriken? Gärna blodig. Mums. Jag älskar kött så pass mycket att tanken på att välja bort kött alltid har känts avlägsen. Åtminstone fram till nu. Förmodligen har jag blivit påverkad efter att ha läst om religiösa matregler, judarnas koscher som ett exempel, men faktum är att jag aldrig tidigare reflekterat över vad jag äter. Jag bara äter av tradition.

Koscher går att översätta till matregler. Det finns en mängd sådana inom judendomen. Gris och skaldjur är exempel på mat som inte är kosher, det ska en religiös jude undvika. Judendomen är en av världens äldsta religioner och tog sin början med patriarken Abraham cirka 1800 år före vår tideräkning, jag är övertygad om att det religiösa påbudet  ”Inte äta gris” från början rörde sig om hälsorekommendationer. Detta med tanke på att grisar bökar i skit och får i sig lite gott och blandat av bakteriefloran.

Anledningen till varför jag ska dra ner på mitt grisätande är att det känns ofräsht helt enkelt. Hela köttindustrin känns äcklig men jag kan inte bara sluta tvärt med att äta kött. Jag börjar med att plocka bort grisen. Ett djur i taget. Är det någon som förstår mig eller tycker ni att jag är allmänt kokko? Har du någonsin funderat på att sluta äta kött och i så fall varför?

Våldtäkt? Nej tack!

Det är totalt sinnesrubbat att kvinnor inte blir tagna på allvar i rättegångar som rör sexuella övergrepp. En sak som förvånar mig är att få människor verkar se på våldtäktsfrågan ur ett samhällsperspektiv. Det borde ligga i alla medborgares intresse att hitta en lösning på problemen.

Vilka är det som våldtar? Finns det någon generell lathund där det går att placera in människor? Om det fanns, borde vi snarast sätta in åtgärdspaketet där. Genom att arbeta med förebyggande vård. Vi är alla människor och jag har svårt att föreställa mig hur en människa med sund människosyn plötsligt kan förvandlas till ett monster. FAN! Jag verkligen hatar detta, vill inte ens föreställa mig hur en våldtäkt känns i kropp och själ.

Jag vill inte bli våldtagen. Jag vill inte att mina barn ska bli våldtagna. Jag vill inte att mina vänner eller mina vänners barn ska bli våldtagna. Jag vill inte att mina syskon eller att mina syskons barn ska bli våldtagna. Jag vill inte att någon ska bli våldtagen, men framförallt vill jag inte att någon ska våldta.

Hur löser vi detta. Ni som är så kloka. Hjälp mig!

Tack Nordling Blanco som säger ”Politiker satsar miljarder på att lära män att kriga, samtidigt som våldsutsatta kvinnor nekas plats på skyddat boende, för att det saknas resurser”. Feministiskt initiativ ger förslag på införande av en samtyckeslag samt lovar:

• Vi ska ta tillbaka varenda miljard som idag slösas bort på militären, och istället satsa på att säkra allas rätt till frihet från våld.
• Vi ska se till att vi får en samtyckeslag, så att alla får rätt att bestämma över sin egen kropp. Man ska inte behöva slå sig blodig för att bli tagen på allvar i en rättegång. Domstolen måste FATTA att sex är när alla deltar frivilligt – och att allt annat är övergrepp!
• Vi ska se till att utbilda alla som möter våldsutsatta. Den som anmäler ska inte misstänkliggöras, utan få stöd och upprättelse.
• Vi ska se till att alla barn får gå i en jämlik skola fri från sexism och diskriminering. Skolpersonal ska utbildas i normkritik, genus och antirasism. Skolan måste också jobba aktivt med att förebygga mäns våld.
• Vi ska se till att alla skolor har sexualundervisning med lärare som faktiskt är utbildade i sexualundervisning, och vi ska se till att det finns fler ungdomsmottagningar.

Att gifta sig eller inte, det är frågan

Varför gifter vi oss egentligen? Är det för att leva ut den där drömmen om att klä sig i en vit oskuldsfull klänning för att sedan tillsammans med ”the love of  our life”  skrida fram längs en altargång till vänner och familjs beundrande blickar?

Min vän Sara (en skarp och stencool diamant som plötsligt uppenbarade sig på min gård har på mycket kort tid kommit att bli en BFF. Vi bor grannar och har kids i samma åldrar, dessutom delar vi många intressen och har många och långa diskussioner) menar att bröllop är en förlegad patriarkal norm som symboliserar mossiga strukturer.

Jag har länge velat gifta mig. Bröllop är kul och något festligt jag vill uppleva, men ju mer jag tänker på det nu, desto mer FEL känns det. Hallå! Jag är en kvinna som lever på 2000-talet, why the hell ska jag lova EVIG kärlek till en människa jag älskar och lever med? Det är ju inte så att vi måste viga oss för att inse att vi delar ett liv och en familj. Varför ska en främmande människa eller en utomstående människa över huvudtaget berätta för oss att vi är man och hustru? Räcker det inte med att vi är man och kvinna, sambos? Jo, jag tror faktiskt det.

Det är inte så att jag föraktar bröllop eller folk som gifter sig, det är vackert och fint. Men jag upplever att hela grejen är lite av ett spektakel. Ungefär som maskerad fast väldigt mycket dyrare. Sen är jag givetvis medveten om att ett bröllop blir vad man gör det till. Det finns ingen  som tvingar en till att ha en stor fest. Alla gör som de vill, min tanke är bara att varför gifta sig om man inte behöver. Kärlek blir ju inte starkare eller mer äkta bara för att man trär ringar på varandras fingrar.

Kul som fan att du är gravid 2.0

Gravid med Toddo 2007

Efter att jag fick mitt första barn kände jag att jag ville få det andra barnet tätt. Jag gick med i en grupp på familjeliv som hette något i stil med ”Vi som vill bli gravida”. I den gruppen hetsade man om:

ÄL = ägglossning
BIM = beräknad icke mens

En vacker dag när solen sken och fåglarna kvittrade fick jag ett privat meddelande i min familjelivsinbox från en kvinna som jag var gravid samtidigt med första gången. Där stod det:

”Hej Anna, vad roligt att ni också har bebisverkstad. Jag har hängt i denna tråden anonymt ett tag och sett att du är på ”g”  med ett andra barn, själv är jag i vecka 7 nu och har beräknad förlossning i juni.”

Jag blev helt kall och sjukt provocerad av det meddelandet. Dels för att jag kände mig iakttagen och dels för att hon var gravid och inte jag. Det blev en så himla konstig känsla i mig att jag inte ens svarade. Småsint jag vet, men jag låtsades om att jag inte läst meddelandet och slutade sedan hänga i den tråden. Jag ignorerade det hela till den milda grad att jag inte ens grattade när hennes barn kom. Min ursäkt för att rättfärdiga mitt omogna beteende för mig själv var att ”jag känner inte henne, jag har aldrig träffat henne, hon är en främling på nätet”. Idag är synen på mina relationer i sociala medier omreviderats. Bara så ni vet.

 Gravid med Lovi, min navel är ett skräckexempel på misslyckad piercing

När vi planerade för vårt tredje barn gick det superfort. Innan jag visste ordet var jag gravid och detta fick jag reda på när vi spenderade två veckor i Egypten. Vi firade Lovis ettårsdag och bara några dagar efter plussade jag på en sticka. Det var en magisk känsla att kissa på den där stickan tidigt en morgon när resten av familjen sov. Gravtestet hade vi åkt in och köpt i stan. Jag var gravid! Vi skulle ha en bebis. Jag kröp ner i sängen och gosade in mig i min älsklings famn sen viskade jag: Vi ska få en bebis. Jag pussade min ettåring på kinden och sa: Du ska bli storasyster.

I exakt 20 minuter var jag lycklig och gravid. Jag såg livet framför mig och funderade på hur allt skulle bli. En bebis! Vi skulle få en bebis. Men så hände det något. Jag började störtblöda och missfallet var ett faktum. Det är inte roligt att få missfall när man befinner sig utomlands på semester. Min kropp fortsatte att känna sig gravid. Brösten ömmade, jag var extremt trött, hormonig, förbannad på allt jäkla blod och ledsen. Efter missfallet fick jag dåligt gravidsjälvförtroende. Jag blev liksom aldrig gravid. Ett par gånger inbillade jag mig och gjorde onödiga gravtest. Bara för att välkomna min mens en timma senare eller dagen efter. Till slut gav vi upp tankarna på att ett tredje barn. Vi bestämde oss för att avvakta med planerna på ett tredje barn tills jag blivit klar med mina studier.

Jag bloggade om missfallet och efter ett par dagar fick jag ett mail av en kvinna som läser min blogg. Hon berättade att hon också fått ett missfall nyligen och från den stunden kändes det som om jag hade en vapendragare. Någon som varit med om samma sak och som kände samma sak. Dagen då hon berättade att hon var gravid blev en smärtsam påminnelse om mitt missfall och ökade stressen över att jag inte blev gravid. Kul som fan att du är gravid, typ. Knäppt och irrationellt, jag vet. Men känslor är känslor och känslor är inte alltid så rationella.

Lilla Freddie dök upp som en blixt från klar himmel. Jag hade en tid för att sätta in spiral på måndagen och på fredagen kände jag att kroppen ville säga mig något. Bara en vecka tidigare hade vi sålt av en massa bebisprylar på Blocket. Helt plötsligt var jag gravid. Dagen innan hade jag fått den glada nyheten att en kompis var gravid och plötsligt var vi två preggos. Min vän fick tyvärr missfall och jag känner en oerhörd sorg över det.

Freddie i magen = plus på stickan

Elaine Eksvärd har skrivit ett så himla bra inlägg om längtan efter att bli gravid och besvikelsen som följer med sexton misstänkta graviditeter som visat sig vara helt vanlig molande mensvärk. Jag håller tummarna för Elaine och alla andra som kämpar och längtar efter barn. Jag har verkligen full förståelse för alla känslor som ploppar upp i samband med ämnet graviditet.

Plocka inte sju sorters blommor

Det är en jävla skittradition som bidrar till att flickor vaggas in i den heteronormativa tron att ”den rätta finns”.

Plocka blommar, javisst men håll inte på att tuta i era ungar det ska ska resultera i att drömmar om en blivande partner.

Föräldrar kan gnälla och skälla på hur media bidrar till att mata barn med hetsen kring hur tjejer ”ska vara”, få ser dock sin egen roll i drillandet av nippertippor.

Såhär i efterhand blir jag irriterad på alla vuxna som genom alla mina barndoms firade midsommar peppat mig och andra barn till att lägga blommor under kudden. Varför skulle jag som fyraårig börja drömma om en framtida partner?

Konsten att göra sig av med troll på Facebook

Begreppet troll kanske är en smula överdrivet men det går faktiskt att använda i sammanhanget. Jag som alltid har varit väldigt restriktiv med vilka som får tillgång till min privata Facebook har sedan ett tag tillbaka tummat lite på mina egna principer. Inget tummande som inte får en backlash, helt plötsligt hade jag fått förklädda troll på halsen.

Troll som sprider dålig stämning och som fick mig att lacka ur. Bara åsynen av trollen i mitt flöde fick mig att bli irriterad. Hur löser man en sådan sak?

Lätt som en plätt. Jag skrev ett meddelande till trollen där jag önskade dem en trevlig sommar, samt avslutade med orden: ”nu tar jag bort dig från min kontaktlista”. Det kändes så himla skönt efteråt. Visst, jag hade ju enkelt kunnat radera dem i smyg och så hade de kunnat upptäcka det själva, men jag föredrar att vara rak. Nu vet personerna i fråga att jag medvetet raderat dem ur mitt flöde och det känns bra.

Jag kan verkligen rekommendera en att göra detsamma om ni har energisugande irritationstroll i flödet.

Köp kostym på Dressman och du ska få smeka en kvinnas stjärt

Hej Dressman!

Sälj grej med tjej har ju blivit ett näst intill uttjatat begrepp denna vår och varför skulle ni vara sämre än att haka på trenden? Jag blev ärligt talat helt paff när jag såg er reklam häromdagen. Studenten närmar sig för en stor del gymnasister. Ni vill kränga kostymer, helt förståeligt, men har ni tänkt på budskapet ni sänder ut?

Reklamfilmens bildspråk utlovar indirekt att alla män som köper kostymer av er kommer får en massa snygga och villiga brudar på köpet?

Hälsningar Anna Davidsson som anser att reklamen som ni även visar på er facebooksida är sexistisk och smaklös.

 

En känsla av misslyckande när sista blomman tillslut torkat ihjäl

Om ni hade möjligheten att hoppa in i mitt huvud just nu skulle ni kunna bli underhållna för en lång tid framöver. Jag tänker på massvis av saker. Bland annat tänker jag på vad skönt det är att tänka. Har ni någonsin funderat över den fria tanken? Tänk allt vi kan åstadkomma i våra tankar med lite hjälp av fantasi. Allt är möjligt. En sak jag har kommit fram till är att jag är kvinna på min egen täppa. Det må låta präktigt, men det är sant. Jag sätter agendan i mitt liv, bestämmer och väljer hur jag vill hantera min vardag. Efter några tafatta försök att hålla växterna hemma vid liv här hemma satte jag mig ner och funderade på varför jag över huvudtaget pysslar med växter. Jag kom fram till lite olika svar:

1. Växter är fina.
2. Min mamma har världens grönaste fingrar och har alltid hållit på.
3. Jag tycker om växter.

Inget av mina svar gav egentligen svar på frågan varför jag pysslar med växter. Javisst, växter är fina men bara för det finns det ingen anledning för mig att hålla på med dem. Mamma är bra på växter, jaha? Vad har hon med saken att göra? Jag tycker om växter, ok, men tycker jag om dem tillräckligt mycket för att vilja ta hand om dem? Tydligen inte. Jag har efter mycket om och men insett att jag inte är en växttjej.

Förstår ni vad skönt det känns att inte behöva upprätthålla den bilden för mig själv, om mig själv längre? Blommor och växter är superfina, men jag är inte rätt kvinna att ta hand om dem. Åtminstone inte just nu. Jag har varken tid, energi eller lust att pyssla om dem. De ska vattnas, de ska planteras om, det ska rensas ogräs osv. Tid och arbete som jag försökt klämma in bland mina ”riktiga” passioner. Tid och arbete som blivit ett ont måste, som blivit en stor elefant och ett ständigt dåligt samvete och en känsla av misslyckande när sista blomman tillslut torkat ihjäl.

För ett par veckor sedan satte jag en massa frön. ”Åh, vad mysigt” tänkte jag och drog i gång värsta projektet, men det var då. Nu när allt är dött tänker jag: ”Åh vad onödigt”. Tänk vad mycket onödig tid och energi det har kostat mig och tänk vilken fruktansvärt dålig skapare jag är som väcker frön till liv bara för att plåga ihjäl dem. Alla har inte dött, men det är nog bara en tidsfråga innan de gör det.

Jag gillar att hänga på uteplatsen, men att vattna och hålla på är inte riktig min grej. Åtminstone inte i stor skala. Nu kommer jag feng shuia bort mina stora krukor och istället satsa på att hålla rent. Sopa och ta bort ogräs när andan faller på, det är min melodi. Jag kan ju inte ringa hit min mamma från Växjö varje gång det behöver vattnas.

Vad är du bra på?

När jag var tonåring tränade jag konstsim. Det vore en överdrift att säga att jag var en talang men när jag tänker tillbaka på min konstsimmarfas inser jag att jag var bra trots att det inte kände så då. Det fanns tjejer som var så mycket bättre, snyggare, smalare och hade föräldrar som engagerade sig hårdare. Föräldrar som skjutsade i ur och skur till simhallen. Jag fick minsann cykla dit men det hör inte till saken. I ett juniorsm kom jag tvåa när jag simmade par tillsammans med en lagkamrat. Vi simmade till låten ”The phantom of the operah” och jag minns fortfarande koreografin. Jag lade av med konstsim när jag var 15 år. Simhallen byttes ut mot kompishäng och hemmafester. Ibland tänker jag tillbaka på den tiden och hur jag då grämde mig över att jag inte hade fått börja tidigare med konstsim. Jag älskade verkligen att ligga i bassängen och att tänja på kroppen. Tänk om jag hade börjat vid sex års ålder precis som alla de andra, de som nu var ”bäst”. Nåväl, det är ingen mening att gråta över spilld mjölk.

En annan sak jag har varit bra på eller rättare sagt asgrym på är tapeter och kulörer. Jag är fortfarande bra på färger och kan med liten felmarginal ncs-benämna kulörer jag ser. Efter tio år som färgnörd blir man lätt yrkesskadad. Mina nya läsare kanske inte känner till att jag är utbildad målare och att jag har arbetat med färgsättning och inredning, men så är det. Tapeter är jag inte lika grym på längre eftersom  det kommit så mycket nytt sedan jag slutade.

Vad vill jag då säga med detta inlägget? Jo, att jag saknar att vara bra på något. Jag saknar känslan av att vara ett proffs. För hur det än var kunde jag göra dubbla balettben i bassängen när jag var aktiv och hur det än är kunde jag fribryta kulörer med färgpigment och pasta när jag arbetade med färg. Jag vill bli bra på något igen och känna mig som ett proffs. Undrar bara vad det skulle kunna vara. Roller Derby? Kanske. Vad är du bra på och har du några tips på något som jag skulle kunna bli bra på? Utmana mig please!

 [yframe url=’http://youtu.be/kgzPg09kujE?t=14s’%5D