Den bästa midsommaren i mitt liv

Jag har aldrig varit ett fan av att hypa dagar. Högtider kommer och går, ibland är det rena helvetet med stress, gräl och tidspress. Andra gånger är livet i harmoni, stämningen är avslappnad och alla är helt helt glada. Årets midsommar är den bästa jag upplevt i hela mitt liv. Barnen var så glada och dagens aktiviteter kändes som en gruppstärkande upplevelse för hela familjen.

Det hände egentligen inget märkvärdigt, men vi var tillsammans hela dagen och gjorde roliga saker. Vi sov ut och drog oss till klockan halv elva, bara en sån sak. Jag steg upp och studsade ner i trädgårdslandet för att plocka rabarber. Sedan bakade jag en smarrig rabarberpaj. Efter bakningen gick jag och Lovi på blomsterjakt för att samla ihop blommor till hennes midsommarkrans. Hon var så glad och förväntansfull, jag sjöng klassiska de klassiska sångerna som de brukar spela runt stången. När vi kom hem igen gick vi alla ner till badet. 

Vi åt en god sillunch, spelade fotboll och gick ner till öns midsommarfirande där vi dansade så att sillen hotade med att göra come back. Min älskade lilla treåring sjöng , dansande och upplevde den roligaste dagen på länge. Femåringen ville inte alls dansa ringlekar utan hängde med ett gäng nyfunna vänner på lekplatsen. Han har aldrig varit intresserad av att dansa vid stången och vi har aldrig försökt tvinga. Vill han inte så vill han inte, that´s it.

När firandet tog slut vid majstången gick alla människor i samlad trupp till bryggan för att välkomna skärgårdsbåten. En tradition som inleddes på 50-talet.

På bryggan var det dans i väntan på att båten skulle dyka upp.

När båten gled in mot bryggan tutade den. Folk hurrade och viftade med flaggor. Det är verkligen en festlig stämning och det är hur mycket folk som helst på berget även om det inte ser så ut.

Väl hemma fortsatte vi firandet med bad och grillning. Detta blev en minnesvärd och underbar dag som jag kommer leva på länge.

Morgon med dopp, sommarlovsmorgon och tandborstning

Flingor som nu virvlar om i munter vintersång

 

Helt plötsligt blev det vinter igen och jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till detta. Jag som kommit igång så fint med mina långprommisar är inte sugen på snökaosets återkomst.

Ett thailändskt bröllop

Jag kände mig som en främmande fågel, utspökad i ny fjäderdräkt. Men mamma propsade. Är det bröllop så är det. Den illrosa spetsblusen satt åt som ett korvskinn. Den spände både över ryggen och under armarna, byxorna skar in i baken men det var bara att smila och se glad ut. Är det bröllop så är det.

Inne i det lilla huset satt det blivande paret och tog emot bybornas välsignelse. I ett partytält bredvid huset satt ett gäng munkar och åt av den goda festmaten. På grusvägen utanför huset dansade folket. Det var stekande hett, alla var glada, några var uppklädda, några kom till festen i arbetskläder, stämningen var god och festen varade i dagarna tre.

När vuxna gör förbjudna saker med barn

Läs fort som fan för om en stund kanske jag raderar detta inlägget.

Det kryllar av oss men trots det är vi osynliga. Vi människor som någon gång i livet blivit utsatta för ett eller flera övergrepp. Det hände mig som barn och trots alla år som har förflutit kan jag fortfarande känna mig påverkad av det som hände. Kanske inte så konstigt eftersom det är en påtaglig upplevelse att stå maktlös inför en ondskefull handling.

Jag vill egentligen inte prata om det, känner mig inte alls redo eftersom jag inte vill få någon jävla offerstämpel. Jag vill inte bli dömd utifrån händelser som inträffat i det förflutna, händelser som jag inte har kunnat styra över. Därför tänker jag inte gå in på det i detalj, men jag kan berätta att jag trots mina upplevelser mår bra.

Det som inte dödar härdar. Låter kanske som en klyscha men tro mig, det är sant.  Idag har mina vänner Natashja, Cissi och Hanna lanserat sitt projekt ”Våga anmäl”. Jag är mycket stolt och visst rör sådana här saker upp minnen till ytan. En  vacker dag kanske jag skriver en bok om det. Innan jag avslutar detta inlägget vill jag bara försöka beskriva en ångestkänsla.

Tänk dig att du är fjorton år och inte vågar komma hem eftersom du vet att dina föräldrar är arga på dig av olika anledningar. Tänk dig att du istället för att ta tjuren i hornen och åka hem till arga föräldrar gör tvärt om. Du skiter i allt. Du förlitar dig på tummen, liftar tio mil sent på kvällen i hopp om att kunna sova hos en nittonårig kille du träffade på ett disco. Du gör det, liftar till hans stad i snöoväder och tunn jacka. Dagen efter liftar du tillbaka till din egen stad. Du har en tid att passa.

Med perfekt timing lyckas du komma fram till polisstationen klockan 10 på förmiddagen. Du möts av tre poliser som leder dig in på ett litet rum. Framför dig sitter en vänlig kvinna, hon ler mot dig och berättar att hon har en dotter i samma ålder som du. Växjö är en liten stad och jag vet vems hennes dotter är.

Det knackar på dörren, min pappa kommer in:
– Anna för jag fråga vad fan du håller på med? Först försvinner du en natt och nu ringer polisen och säger att jag ska komma hit. Vad är det som händer?

Poliskvinnan reser sig upp och hälsar:
– Hej, välkommen. Varsågod och sitt. Anna har något väldigt viktigt att berätta.

Föreställ dig känslan att i detalj behöva beskriva ett övergrepp för din egen far som sitter stum med tårar i ögonen. Detta är något så fruktansvärt ångestladdat att jag inte önskar någon annan människa den upplevelsen.

 

Dag 9 av 50 // En onödig dag

Onödiga dagar är också dagar. Dagen inleddes egentligen klockan tre i natt då jag vaknade av att jag var kissnödig och hungrig. Oförmögen att somna om åt jag skorpor och surfade efter höstskor. När jag väl somnade framåt femsnåret drömde jag världens mest skruvade preggodröm. Tyvärr vaknade jag brutalt upp ur drömmen när klockan ringde och insåg att det dör faktiskt var just en dröm.

Morgonkaos med barn som mat och klädvägrade. När familjen äntligen gick hemifrån var ambitionen att plugga men istället blev jag besatt av tanken på fotmassage. Det känns som om hela denna dagen har ägnats åt att läcka gigantiska flytningar som lurats vara vattenavgång kombinerat med att söka upp en massagestudio.

En jäkla massa väntan har spenderats på förlossningen eftersom de nödvändigtvis ville undersöka mig för säkerhets skull. På förlossningen fick jag trängas i ett litet ocharmigt väntrum tillsammans med tre bullriga hiphopkillar som pratade om bilar och skrattade högt.

Mitt i denna skitdag finns det tre glädjeämnen.
1. Toddo lärde sig cykla utan stödhjul idag och är jättestolt.
2. Jag har köpt ett par rosa Dr Martens.
3. Bebis är inte på väg ut. Snälla håll tummarna med mig att den dröjer sig kvar tills det är dags på riktigt.

God natt. Tack för pepp och stöd här på bloggen, twitter och instagram. 41 dagar kvar till förlossning, imorgon går jag in i vecka 35. Ni som kör på temat ”50 dagar” blir länkade imorgon, ligger i sängen med telefonen. RIDÅ!

Dagen före jag skulle göra en hjärnröntgen för att se om jag hade en tumör // Dag 8 av 50

22 december 2011 gick jag till parken Skånegläntan med mina barn. Barnen lekte och jag låg i en form av hängmatta och grinade.

Sedan ett halvår tillbaka led jag av fruktansvärd huvudvärk till och från. Några av symptomen fick läkarna att vilka utreda min huvudvärk grundligt för att utesluta att det var en hjärntumör. Dödsångesten var inte nådig. Dat kändes så konstigt att jag dagen före julafton skulle lägga mig på den där britsen och rullas in i en stor maskin. Att ligga helt stilla, länge med tårar som rinner längs kinderna är inte det enklaste.

Ett par dagar efter jul fick jag det glada beskedet och jag är frisk och fri från allt vad tumörer heter. Lättnaden var enorm men hela den här historien hade sugit musten ur mig och även fast jag var glad så tog det ett tag att komma över det hela. Nu dagarna är det ganska precis ett år sedan jag började springa till läkaren för min huvudvärk och tänk vad skönt att jag mår bra och tänk vad underbart att vi snart ska välkomna en ny familjemedlem.

Livet går minsann upp och ner. Ibland är det roligt och ibland är det överjävligt illa, men det charmiga är att vi oftast överlever och tar oss igenom de kriser och utmaningar vi ställs inför. Viva la vida!

Idag är det 42 dagar kvar till beräknad förlossning. Andra bloggerskor som kör på temat 50 dagar ur mitt liv är:

Nelin
Sofia Ekström
Hondjur
Johanna aka Retrolover

Känslan när hela världen ligger framför fötterna // Dag 7 av 50

Dagen jag bestämde mig att lämna Cairns var trots det personliga nederlaget (jag hade ju fått sparken från dykbåten) en härlig dag präglad av frihetskänslor.

Jag älskar känslan av att veta att jag är drottning i mitt eget liv, alla beslut fattas av mig och jag är även den som får ta konsekvenserna av mitt handlande. Den dagen låg jag med en stor karta över Australien och funderade på vart jag skulle styra kosan härnäst. Att bara sätta fingret på en ort som låter rolig eller ett ställe som låter vackert rent intuitivt gör att hjärtat liksom sprätter till.

Om ni nu nödvändigtvis vill veta varför jag fick sparken berodde det på tre orsaker varpå tre olika män var inblandade. Låt oss kalla det för ett triangeldrama.

Jag hade en romans med kaptenen på båten. Kaptenen flippade dock när jag en av dykinstruktörerna raggade järnet på mig. Dykinstruktören hette Nigel och var ett ärkesvin. Han blev hotfull när jag avisade honom till förmån av en 17-årig dykgäst på båten. När jag anmälde Nigels trakasserier till kaptenen och min chef på land fick jag lämna skutan. Jag var ju bara en kock och sådana kunde de få tag på hur många som helst när som helst.

Vad lärde jag mig av detta? Tja, man ska passa sig för svartsjuka och obstinata män, samt plocka alla vackra blommor man kommer åt och sätta ihop till en fin livsbukett.

Grymmaste kocken  

 När havet får agera diskbalja…

… flockas de små och STORA fiskarna för att mumsa. 

Idag är det 43 dagar kvar till beräknad förlossning. Andra bloggare som kör på 50-dagar i mitt liv är:

Nelin
Sofia Ekström
Hondjur

Om jag missat någon får ni säga till. Jag lade dit dem som skrev dit sig under gårdagens inlägg.

När man vet att man aldrig mer kommer ses // Dag 6 av 50

Här sitter jag och Brendan. Vi pratar med varandra för sista gången i våra liv och kommer förmodligen aldrig mer ses någonsin. Visst är det märkligt? Att man kan träffa människor på andra sidan jorden och bara bli så totalt lycklig över att ens själsfrände plötsligt bara dyker upp.

Brendan och jag blev goda vänner vid allra första stunden. Vi började jobba på en dykbåt samtidigt i staden Cairns som ligger i norra Australien. Han var dykinstruktör och jag var kock. Vi var ute tre dygn i stöten ute på det stora och fantastiska barriärrevet. Jag kan ärligt säga att jag älskade Brendan och att han var en av de finaste människorna jag mött. Han är en sådan människa som jag vill ha i mitt liv hela tiden, men istället får jag nöja mig med att tänka på de ord han sa när jag var ledsen. ”Anna, think happy thoughts”. Att tänka glada tankar kan vara lättare sagt än gjort när man är ledsen, men det är trots allt en egenskap som går att öva in.

Jag tog mitt dykcertifikat under den tiden jag jobbade på dykbåten. Första dyket jag gjorde var tillsammans med Brendan. Jag minns att han tog upp en knubbig sjögurka och började gosa med den nere på havets botten. Jag klappade sjögurkan och den var len som sammet. Sedan gled en jättesköldpadda förbi ovanför våra huvuden. Det var magiskt.

Av några olika anledningar fick jag sparken från dykbåten och jag blev då så förbannad att jag bestämde mig för att lämna Cairns. Mitt i min impulsivitet bokade jag biljetter för att flyga till andra sidan Australien istället och när Brendan fick höra detta blev han jätteledsen. Han hade fått ett jobberbjudande på en annan dykbåt och hade gärna velat ha med mig dit.

Jag tror att det finns en mening med allt som händer och meningen var att jag skulle vidare på nya äventyr. Brendan ordnade en avskedsfest hemma hos sig kvällen innan jag skulle resa. Jag fick träffa hans sambo och deras vän Steve. Alla övertalade mig att stanna, men just då ville jag bara bort från stan. Vi bytte såklart adresser, mail och allt. Men ni vet hur det är. Vissa saker är bara menat att passera. I Melbourne blev jag rånad inne på det stället jag bodde och alla kontaktuppgifter till Brendan försvann. Han har inte hört av sig och vad är det som säger att inte han råkat slänga min lilla lapp av misstag?

Livet kära vänner. Livet är inte dagarna som passerar utan dagarna som vi minns. Idag är det 44 dagar kvar till beräknad förlossning.

Ni som är med och skriver egna 50-dagars teman kan väl bara posta ert namn i kommentarsfältet så länkar jag er. Jag har haft sjukt mycket att göra idag med renovering, plugg och barn. Det utlovade receptet på chokladrutor kommer därför  imorgon.

Veckans tv-pod handlar om att vara tjock, jag lägger upp den imorgon men om ni vill se den ikväll är det bara att kika in hos Lady Dahmer.

En hektisk söndag //Dag 5 av 50

Denna söndag får representera en av de femtio dagarna jag vill dela med er. En mycket anspråkslös dag som trots allt har varit ganska innehållsrik.

Jag har börjat förbereda inför nästa veckas stora projekt. Nu äntligen ska väggarna få sig ett lyft. Spackel, diverse verktyg och tapetlim har inhandlats. Imorgon bitti sätter jag igång med förarbetet. Gamla skarvar ska spacklas och så även vissa små hål.

Idag har jag även roat mig med att baka chokladrutor med Lovi. Det blev väldigt gott och jag tänkte lägga upp receptet här imorgon. Jag säger bara en sak, aldrig mer att jag köper hem kakor. Att baka kakor är verkligen sjukt enkelt och smidigt. Fort går det också.

Nu ska jag vika tvätt. Jag håller på med ett stort utrensningsprojekt i barnens garderob. Bort med smått och försök till att para ihop udda strumpor. Bebisen har fått tre hyllor i en garderob tack vare omorganiseringen och snart tänkte jag ta upp alla bebiskläder från källaren.

Idag är det 45 dagar kvar till beräknad förlossning. I morgon bitti ska jag ta mig tid att i lugn och ro besvara kommentarer. Ha en fortsatt skön söndag!