Det är med en svag känsla av ångest i bröstet som detta inlägg skrivs. Utanför fönstret skakar träden av sig sina sista löv, en motorcykel med avsaknad av ljuddämpare puttrar förbi på gatan och solen reflekteras av fönsterna i huset på andra sidan gatan. Det är höst och har varit det i ett par veckor. Jag vet att det är så eftersom jag kan urskilja typiska hösttecken. Känslan har däremot inte infunnit sig ordentligt och detta med anledning av att jag inte har hunnit stanna upp en endaste gång under de två senaste månaderna.
Igår avslutade jag min sista lärarpraktik. Praktiken har varit bra och lärorik på alla sätt och vis, men det har samtidigt varit tungt och svårt. Jag lider inte av ”duktig-flicka-syndromet” men har ändå suttit uppe kvällar och nätter för att hinna med all lektionsplanering och det andra arbetet som hör till. Jag misstänker att det blir så om man vill visa upp sin bästa sida, ni vet den där sidan om att vara anställningsbar osv.
Praktiken har varit bra, men jag är glad att det är över. Jag är glad över att inte behöva vara i underläge där en människa som ska bedöma mig har en maktposition. Jag är glad över att inte behöva säga ja, fast jag vill säga nej. Jag är glad över att inte låtsas vara überbäst i hela fucking världen på att att tolka luddiga instruktioner och inte våga fråga tusen gånger i rädsla för att verka dum i huvudet. Jag är är glad över att jag gick bygglinjen på gymnasiet och att jag när jag tog beslutet att gå den utbildningen var totalt ovetande om att jag sjutton år senare skulle få det kastat i ansiktet i form av: ”[…] för att vara rak på sak, det märks att du gick bygglinjen på gymnasiet” när en människa anser att jag har bristande allmänbildning.
Kära bloggläsare. Om ett halvår lägger jag fem år av akademiska studier på Stockholms Universitet bakom mig. Jag kommer vara färdigbakad gymnasielärare med inriktning svenska och religion. Mitt äldsta barn var 11 månader gammal när jag började studera och under årens lopp har jag fött ytterligare två barn. Under min senaste föräldrarledighet läste jag in 60 hp Religionsvetenskap på helfart distans via Umeå Universitet. Jag har slitit som ett jävla djur för att få livet som trebarnsmamma och student att gå ihop. Jag har varit stolt över mig själv och glad att jag klarat det. Jag har känt mig stark, bra, smart och odödlig under hela min utbildning fram tills igår när en människa som känt mig mindre än sex veckor skiter mig i ansiktet och samtidigt har den goda smaken att säga det på ett ”snällt” och ”välmenande” sätt. Jag menar, det finns ju trots allt en chans att jag kommer bli en fantastiskt bra lärare under förutsättning att jag blir lite mer allmänbildad.