Kul som fan att du är gravid 2.0

Bild 037Gravid med Toddo 2007

Efter att jag fick mitt första barn kände jag att jag ville få det andra barnet tätt. Jag gick med i en grupp på familjeliv som hette något i stil med ”Vi som vill bli gravida”. I den gruppen hetsade man om:

ÄL = ägglossning
BIM = beräknad icke mens

En vacker dag när solen sken och fåglarna kvittrade fick jag ett privat meddelande i min familjelivsinbox från en kvinna som jag var gravid samtidigt med första gången. Där stod det:

”Hej Anna, vad roligt att ni också har bebisverkstad. Jag har hängt i denna tråden anonymt ett tag och sett att du är på ”g”  med ett andra barn, själv är jag i vecka 7 nu och har beräknad förlossning i juni.”

Jag blev helt kall och sjukt provocerad av det meddelandet. Dels för att jag kände mig iakttagen och dels för att hon var gravid och inte jag. Det blev en så himla konstig känsla i mig att jag inte ens svarade. Småsint jag vet, men jag låtsades om att jag inte läst meddelandet och slutade sedan hänga i den tråden. Jag ignorerade det hela till den milda grad att jag inte ens grattade när hennes barn kom. Min ursäkt för att rättfärdiga mitt omogna beteende för mig själv var att ”jag känner inte henne, jag har aldrig träffat henne, hon är en främling på nätet”. Idag är synen på mina relationer i sociala medier omreviderats. Bara så ni vet.

Hösten 2009 181 Gravid med Lovi, min navel är ett skräckexempel på misslyckad piercing

När vi planerade för vårt tredje barn gick det superfort. Innan jag visste ordet var jag gravid och detta fick jag reda på när vi spenderade två veckor i Egypten. Vi firade Lovis ettårsdag och bara några dagar efter plussade jag på en sticka. Det var en magisk känsla att kissa på den där stickan tidigt en morgon när resten av familjen sov. Gravtestet hade vi åkt in och köpt i stan. Jag var gravid! Vi skulle ha en bebis. Jag kröp ner i sängen och gosade in mig i min älsklings famn sen viskade jag: Vi ska få en bebis. Jag pussade min ettåring på kinden och sa: Du ska bli storasyster.

I exakt 20 minuter var jag lycklig och gravid. Jag såg livet framför mig och funderade på hur allt skulle bli. En bebis! Vi skulle få en bebis. Men så hände det något. Jag började störtblöda och missfallet var ett faktum. Det är inte roligt att få missfall när man befinner sig utomlands på semester. Min kropp fortsatte att känna sig gravid. Brösten ömmade, jag var extremt trött, hormonig, förbannad på allt jäkla blod och ledsen. Efter missfallet fick jag dåligt gravidsjälvförtroende. Jag blev liksom aldrig gravid. Ett par gånger inbillade jag mig och gjorde onödiga gravtest. Bara för att välkomna min mens en timma senare eller dagen efter. Till slut gav vi upp tankarna på att ett tredje barn. Vi bestämde oss för att avvakta med planerna på ett tredje barn tills jag blivit klar med mina studier.

Jag bloggade om missfallet och efter ett par dagar fick jag ett mail av en kvinna som läser min blogg. Hon berättade att hon också fått ett missfall nyligen och från den stunden kändes det som om jag hade en vapendragare. Någon som varit med om samma sak och som kände samma sak. Dagen då hon berättade att hon var gravid blev en smärtsam påminnelse om mitt missfall och ökade stressen över att jag inte blev gravid. Kul som fan att du är gravid, typ. Knäppt och irrationellt, jag vet. Men känslor är känslor och känslor är inte alltid så rationella.

Lilla Freddie dök upp som en blixt från klar himmel. Jag hade en tid för att sätta in spiral på måndagen och på fredagen kände jag att kroppen ville säga mig något. Bara en vecka tidigare hade vi sålt av en massa bebisprylar på Blocket. Helt plötsligt var jag gravid. Dagen innan hade jag fått den glada nyheten att en kompis var gravid och plötsligt var vi två preggos. Min vän fick tyvärr missfall och jag känner en oerhörd sorg över det.

IMG_1707Freddie i magen = plus på stickan

Elaine Eksvärd har skrivit ett så himla bra inlägg om längtan efter att bli gravid och besvikelsen som följer med sexton misstänkta graviditeter som visat sig vara helt vanlig molande mensvärk. Jag håller tummarna för Elaine och alla andra som kämpar och längtar efter barn. Jag har verkligen full förståelse för alla känslor som ploppar upp i samband med ämnet graviditet.

Skärmavbild 2013-09-11 kl. 21.17.16

Annonser

11 thoughts on “Kul som fan att du är gravid 2.0

  1. Jag känner så igen mig i den där missunnsamheten. Min första graviditet var inte planerad, men vi var glada och väldigt ledsna när den slutade i missfall som dessutom var ett som först inte kom igång själv så vi trodde att vi hade gått förbi den första kritiska tiden.
    Sen tog det oss 2 år att bli gravida (jag hade min sista mens nästan exakt på dagen 2 år efter missfallet). Den tiden är inget jag önskar ens min värsta fiende, jag mådde dåligt för att jag inte blev gravid och ännu sämre när vänner och kollegor blev gravida, speciellt när jag visste att de inte hade försökt bli gravida lika länge som vi.
    Vi gjorde fertilitetsutredning (som visade att allt var ok, vilket konstigt nog var ännu mer frustrerande, det hade varit bättre att få svart på vitt att något var fel) och började med insemination för att hjälpa naturen på traven.
    Varje gång under tiden vi försökte var det hemskt när mensen kom, men värst var det nog när vi gjorde inseminationen för då hade hoppet blivit så mycket större oavsett vad de på fertilitetskliniken sa om chanserna att bli gravida vid insemination.

    När vi skulle försöka bli gravida så tänkte jag att blir det ett barn så blir det, jag hade satt upp en tidsgräns för när vi skulle sluta försöka, jag ville inte vara äldre än 42 år när barnet föddes (jag skulle fylla 40 år några månader efter att vi bestämde oss för att försöka få ett barn till). För mig fungerade det att tänka så, jag var nöjd med ett barn även om jag kände att vår familj inte var komplett utan ytterligare ett barn.
    Nu hade vi den enorma turen (jag betvivlar vissa dagar när båda barnen prövar mitt tålamod vid exakt samma tidpunkt att det var tur) att bli gravida ytterligare en gång och få ännu ett underbart (vissa dagar mindre underbart) barn och jag kände att vår familj var komplett.

    Vår resa från att vara ett par till att bli en familj har gjort mig oerhört tacksam för vad jag har fått och jag känner en uppriktig sorg för alla de som måste gå igenom missfall och misslyckade försök att bli gravida.

  2. Tack för ett bra inlägg! Jag och sambon har tagit det stora beslutet om att försöka få barn och jag får förbjuda mig själv att gå in på såna trådar om ÄL och bim…. Jag veeeet att det är helt normalt att det kan ta ett år men den här väntan är ju olidlig :/ Försöker att leva som vanligt och inte tänka för mycket på det men lättare sagt än gjort 😛

  3. Åh, missunnsamheten. Man behöver inte ens aktivt försöka få barn för att bli ett riktigt avundsjukt surkart. Jag och min partner planerar inte ens barn i nuläget, vi har en alldeles för instabil bostads-och ekonomi-situation, men FAAN vad missunnsam jag känner mig när fler och fler vänner och bekanta annonserar graviditeter, när bebisbilder är allt som syns på facebook. Jag har haft baby fever i fem år och börjar bli sjukt otålig.

    Samtidigt vet jag inte hur vi skulle göra om jag faktiskt råkade bli gravid. Vi hade några veckor i somras då jag inte kände igen mig och min kropp riktigt, och till och med sambon började fundera. Sen kom mensen och allt blev normalt, jag blev både lättad och väldigt, väldigt besviken.

  4. …Och som grädde på moset är att cirka alla bebisnamn jag klurat på nu är tagna av någon annan. Usch vilken skitmänniska jag känner mig som när jag får höra vad nya bebisar heter… ”Åh, det namnet, vad fiiint.” när jag helst vill sparka lite på en stol eller nåt och mumla ”men det har jag velat att MIN (ännu icke existerande) bebis skulle heta”.

    Värst var när svägerskans dotter fick det namn jag haft högst på mina mentala listor sen jag var elva. Det sved, men hur skulle hon kunna veta? Och varför ska andra ta hänsyn till vad jag dagdrömmer om?

    Eh. Uppenbarligen satte ditt inlägg igång massa tankar hos mig. Det verkar vara ett känsligt ämne för min del. Tack för att du tog upp det!

  5. Det känns så lärorikt att läsa om det här trots att jag är långt ifrån barn-tankar. Känns så bra och viktigt att det är något ni förebilder tar upp, för oss yngre systrar som ska möta det en dag – och för alla andra där ute som också möter det! Tack.

  6. Jag och min sambo försökte bli gravida i ca. 10 månader, sen tog vi en paus för att det inte verkade funka och vi gick igenom en liten kris, då plötsligt berättar min lillasyster att hon är gravid! (med sämsta möjliga förutsättningar dessutom..)
    vi bestämde oss för att försöka igen då, för gu va roligt att vara gravida samtidigt som min syster! försökte i ca. 4 månader, sen hamnade vi i en kris igen och jag ville inte bli gravid med sambon längre, bestämde mig även för att satsa på att bli världens bästa moster och stötta min syster, la bort min egen barnlängtan totalt.
    men så, klantigt jävla dumt oskyddat försoningsex 2 månader efter, så blev jag gravid!?
    total chock.. följt av 4 månader av extremt illamående, hormonskit, noll ork, ingen aptit, foglossning (fick det i v. 10 typ) dåligt samvete för att jag inte orkade umgås med min syster

    nu är det skönt nog lugnare och det har börjat sjunka in lite att vi ska få en liten bebis!
    min lillasyster har börjat plugga på distans och det går riktigt bra, hon kommer studera hela föräldraledigheten och sen försöka få praktik/jobb när barnet börjar på förskola, hennes kille gick från att bara ha gymnasiet utbildning till att ha både militärutbildning, väktarutbildning och fast jobb! nu saknas bara eget boende, men det ska nog inte ta allt för lång tid
    min syster kommer att föda deras dotter dom närmsta dagarna nu!
    så otroligt stolt över dom båda!

    alltså jag vet inte, jag har många gånger fått dåligt samvete för att jag är gravid och inte andra, känts som att jag inte riktigt förtjänar min graviditet eftersom att jag inte tog det så bra i början och uppskattat det så mycket hittills, det har liksom inte blivit som det var tänkt (vilket det ju sällan blir, borde vara van nu)
    går in i v.19 idag, och kan knappt vänta tills bebisen kommer!
    har väldigt svårt att sova!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s