Ångest över att barnen spelar för mycket

20130618-124616.jpg

20130618-124647.jpg
Det åskar och regnar samtidigt som solen skiner och himmeln är klarblå på sina ställen. Barnen sitter framför tv:n och tittar på barnkanalen. Av någon anledning känns det bättre än när de spelar på min i-pad. Jag har verkligen kluvna känslor inför det där med spelandet. Visst förstår jag att de tycker att spel är något av det roligaste som finns, med samtidigt blir jag rädd att allt spelande ska sabba förmågan leka själv.

Stundtals känner jag mig som världens sämsta förälder. Har jag förstört mina barn genom att låta dem spela? När de är sura och uttråkade bara för att de inte får spela känns det ju si sådär.

Nu är jag ju inte bättre själv som sitter med paddan bredvid dem i soffan, men jag har förklarat för dem att jag har lite viktiga saker att uträtta och det är faktiskt sant. Jag håller på att förbereda mig inför nästa termins studier. Gör lite efterforskning i vilket kurslitteratur som behövs fixas osv. I vanliga fall sitter jag aldrig och surfar inför barnen, men eftersom de har spelat känns det faktiskt viktigare visa att jag också behöver använda paddan till mina behov.

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare, men det känns som ett aktuellt ämne. Hur resonerar ni kring det här med spel och barn? Doktor Cecilia skrev ett himla bra inlägg som svar till mitt förra, ska se om jag kan nosa fram det.

Annonser

7 thoughts on “Ångest över att barnen spelar för mycket

  1. Vilken dröm, sommar på en ö! Växte upp på Öland, och saknar det om somrarna!
    Vad det gäller barns spel, så tror jag inte att man kommer undan det helt, man får nog bara försöka välja de som är bra, och som barnen lär sig något av =) Glad sommar!

  2. Jag tror inte man förstör men jag förstår hur du tänker. Jag har småsyskon som spelar heeeeela tiden, och till och med i skolan på rasterna. Jag tyckde det kändes tråkigt att min lillebror satt ensam och spelade och undrade nästan om han inte hade några vänner att leka med. Just då kommer en tjej fram med eller kallaha-spel och frågar om han vill spela med henne. Varpå han direkt svarar NEJ.

    Det tycker jag känns sjukt tråkigt. Att man väljer en ipad framför en vän…

  3. Min största är ännu så liten så han spelar inte.
    Men däremot med tv-tittandet kan kan ha lite ångest för
    ibland. Men så inser jag att då är det i alla fall fri och fröjd
    och inget bråk.

    Jag vill inte heller surfa i barnens sällskap undviker även
    Iphonen(har ingen padda) i största möjliga mån.

  4. Jag är nog lite tvärt om, jag föredrar att Emil spelar framför att han tittar på film/tv. Dels för att så väldigt mycket på TV:n är oerhört normativt, men framförallt för att spel ofta ger något i form av problemanalys, processtänkande etc. Emil lägger tec mycket pussel på paddan. Eller spelar spel som övar upp finmotoriken, eller utmanar kreativiteten. Och det är ju bara toppen!

  5. ; ) Jag spelade jättemycket under min barndom. Vi var en familj som hade spel tidigt. Min lillebror är typiskt introvert (något som inte går och som en inte bör ändra på) och tycker därför om att sitta för sig själv och spela. Regeln vi har hemma nu är ”en dag inne” och ”en dag ute”. Då fokuserar han på att vara ute och slipper stressa och längta efter spelet för han vet att han bara ska var ute. Dagen därpå får han spela hur mycket han vill.

    Han är förvisso tio år.

    Iaf, jag fick inga men för spelandet ; ) Det höll mig i tonårs-grupper som också spelade och det var mindre alkohol i dem och mer acceptans för att man var lite konstig. Det negativa med det är avsaknaden av motion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s