Tillit och solidaritet är två ord som känns avlägsna i vårt samhälle

En sak jag har funderat på är hur effekten av normer och tabun i vårt samhälle påverkar oss i längden. Det talas mycket om hur konsumtionen av antideppressiva läkemedel ökar. Min tanke är att färre människor skulle må dåligt om de bara vågade visa hur och det mår och prata om varför. I en intervju på P1 morgon i morse med en kvinna som blivit gruppvåldtagen framgick att läkemedel var det enda som vården erbjudit henne.

Det är förmodligen inte det lättaste att börja småprata om en gruppvåldtäkt i fikarummet med sina kollegor och det är inte så jag menar heller. Men, att prata, prata och åter igen prata om sådant som får oss att må dåligt, att sudda ut tabun och på så vis ta bort skamkänslor kanske vore något. Om vi skulle sluta se fruktansvärda händelser som enbart ”en fruktansvärd händelse” och kanske istället se det som ”något som drabbade mig ” skulle det bidra till att det avdramatiserades på något vis. Saker som är avdramatiserade skulle bli lättare att prata om och på så vis kanske öka förståelsen för själsmärta och depression?

Förstår ni vad jag menar? Det handlar inte alls om att jag vill se hemska tragedier som något litet och oviktigt, jag vill att folk ska våga dela med sig och bemöta. Det kan röra sig om självmord i familjen, missbruk av olika slag, övergrepp, ekonomiska problem, missfall, mobbing eller något annat som man verkligen tycker känns jobbigt. Att lyfta tunga ämnen, sudda bort en glättig fasad och våga visa verkligheten skulle nog påverka alla positivt. Tänk vad jobbigt att leva i överjävlig relation som inte gör annat än att ifrågasätta meningen med livet, samtidigt som folk i ens närhet går runt med bilden om att man är det perfekta paret.

Jag tror på tanken att våga visa sig svag. Att vara naken inför sin omgivning och på så vis smaka på begreppet tillit. Tillit och solidaritet är två ord som känns avlägsna i vårt samhälle.

Annonser

10 thoughts on “Tillit och solidaritet är två ord som känns avlägsna i vårt samhälle

  1. Håller med.
    Det har på något sätt blivit dåligt att visa sig svag och att erkänna att man på grund av någon anledning inte mår bra. Man ska vara positiv, är ju det som sprids och då blir det ibland så mycket att man får inte vara något annat än glad.
    Sedan blir ju inte saken bättre av att man (när man väl vågar och vill prata om att man mår dåligt) får höra att det alltid finns människor som mår sämre än vad du gör just nu. Har personligen fått höra att det finns alltid folk som har det värre och man jämför ofta våra problem som vi kan få här med problem som finns i U-länder. Det har gjort det fel att VI mår dåligt för att de har det så mycket värre. Vilket jag tycker är väldigt tråkigt, jag menar det är klart man ska ha lite perspektiv på situationen men mår man dåligt så gör man det och då ska man kunna visa sig svag utan att vara rädd för att dömas eller få höra att ”min” smärta inte är värd någon uppmärksamhet eftersom att det finns folk som har det värre.

    • Det kommer alltid finnas någon som har det värre, men själsliga sår och smärta är individuellt och inget som ska jämföras.

  2. Igår satt jag i min veckoliga (nytt ord) terapigrupp och vi berättade om våra krissituationer, alltså såna som är så starka känslomässigt att man tappar allt förnuft och bara agerar på den starka känslan och göra saker man egentligen inte vill/ska/får. Jag berättade om att när min 3månaders är asjobbig och jag bara vill stoppa en strumpa i munnen på honom (och värre saker som jag inte berättade av respekt för de andra), och nån sa ”vad modig du är! Om jag hade barn är jag också säker på att jag skulle vilja slänga ut hen genom fönstret, men jag skulle aldrig våga säga nåt!” och jag bara kände jaaa, jag orkar inte hålla reda på vad i våra samhälleliga normer jag förväntas skämmas för och vad jag kan prata om, så jag pratar om det jag vill. Och det är såååå skönt, och det är så många som plötsligt också har varit deprimerade/behöver gå i terapi/skilja sig/ och vad det nu kan vara. Så jag har bara tagit steget att sluta skämmas för tankar och känslor (efter 2 års terapi, wopdidoo) och därmed också på något sätt accepterat att inte alla kommer gilla mig, för alla gillar inte tjejer som sitter och tar plats och berättar om jobbiga grejer eftersom vi förväntas vara så jävla väna och polerade. INTE JAG känner jag bara. Och ååå vad det är skönt.

  3. Åh, jag håller så himla mycket med om det här, och jag känner väldigt mycket igen mig i det Emma skriver om att när man själv vågar prata om problem så är det som att alla andra har något jobbigt de går och bär på med. Det jag tror är en del av att många inte pratar öppet om hur de mår är att det känns som att de är rädda för det, eller att de liksom inte vet vad de ska säga (det är i alla fall min erfarenhet). Jag gick in i väggen för några år sedan och har sedan dess kämpat några år med depression, panikångest, dålig självkänsla mm. När jag berättar om det, eller pratar om det kan jag se på folk att de känner sig lite obekväma. För mig, som idag mår bra, handlar det inte om att få medlidande eller få folk att tycka synd om mig, eller vad det nu kan vara. Jag har nog aldrig känt att jag förväntat mig en reaktion när jag berättat om saker som har varit jobbiga för mig utan det har mer handlat om att jag inte orkat bära det själv, att jag behövt någon som lyssnat. Det blir ju lite konstigt och tar ju emot lite att prata om jobbiga saker när man får den där reaktionen att det inte är ok då.

    Det där med att folk alltid har det värre är för övrigt den värsta inställningen man kan ha enligt mig. Bara för att andra har det värre har ju fortfarande jag ett ansvar för att ta hand om mig själv och se till att jag mår bra, och jag ser det nog lite som att folk använder det som en ursäkt (i vissa fall) för att inte behöva ta tag i sina problem. Känslor är ju en del av livet och det är så konstigt att det finns en sådan negativ inställning till att visa sig ”svag”. För mig är det ju helt tvärt om, att man är stark om man vågar prata om det som är jobbigt, för det är ju så svårt innan man inser att man inte är ensam.

  4. Åh så bra sagt! Håller också med Astrid till fullo, för det är när man väl vågar börja prata som man inser att man är långt ifrån ensam. Det är så lätt att tro att ”alla” andra lever lyckliga liv i sina perfekta familjer. Men ju närmre man släpper andra desto mer inser man att fler lever med samma skam och hemligheter. Och det är ju så oerhört befriande att sluta skämmas!

  5. Jag förstår vad du menar och jag håller med! Jag tror att öppenhet och att prata gör att saker och ting känns lättare. Om någon börjar dela med sig vågar nog fler följa efter. Dock väljer jag ändå hur personlig jag vill vara med olika människor. Jag berättar såklart inte vad som helst för vem som helst. Men jag skäms inte för att prata om att jag går hos en psykolog, att min pappa har bipolär diagnos och är nykter alkoholist osv. För att ge ett par exempel bara. Dock pratar jag inte vitt och brett om det, det gäller att jag har förtroende för personen. Jag tror att vi kan förändra och bryta tabun genom att visa oss mänskliga. Jag är väldigt empatisk som person och hjälper gärna till om jag kan när någon behöver det. Jag önskar att vi hade ett snällare klimat mellan oss i samhället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s