Kvinnor vantrivs med sin lösa mammamage

Bild från Expressen

Ärr, bristningar och lös hud. Mammamagen väcker starka känslor – många skäms. Får barnafödande sätta spår, eller är det fult och äckligt?

Häromdagen var jag med i Expressen där ämnet mammamagar avhandlades. Nu är min mage förvisso fylld med bebis, moderkaka, en jäkla massa vatten och annat kladd, men i vanliga fall är det en helt vanlig mage som är degigare nu än före mina graviditeter.

Den har sjukt mycket bristningar som ett kärleksbevis på att den har inackorderat tre barn. Magen för mig är som jag sa i artikeln en väldigt odramatisk, den är som vilken annan kroppsdel som helst. Jag blir ledsen när jag läser att många kvinnor mår dåligt  av sina mammamagar. Herregud, det är bara en mage.

Vad har du för tankar kring din mage? Är det hat eller kärlek? Är det något som stör dig och som du ödslar nedvärderande  tankar på? Jag skulle tycka det var jätteintressant att läsa om dina erfarenheter oavsett om du har burit på barn eller inte.

Annonser

21 thoughts on “Kvinnor vantrivs med sin lösa mammamage

  1. Jag har aldrig fäst så stor vikt vid min mage förrän jag gick upp i vikt. Plötsligt började den ju SYNAS. Plötsligt hade jag en liten bulle där det förut var alldeles platt. Jag blev förvånad av att det påverkade mig så mycket och blev tvungen att inse att även jag är starkt påverkad av de ideal som serveras i media och modemagasin, trots att jag trodde mig stå över det.

  2. Jisses vad fin du är! Det riktigt stålar om dig på den där bilden.
    Jag tycker du har en bra inställning och så vill jag också tänka. Det är ju bara en mage, big deal liksom. Men det är svårt, jag har inga barn men har mycket komplex för magen. Det är väl för att man ”ska” ha en platt mage, den är liksom för mycket mage. Dock så önskar jag att jag inte brydde mig och jobbar på att inte tänka nedvärderande saker om mig själv. För ingen bryr sig mer än jag, och dom som bryr sig har inget med det att göra.

  3. Är gravid nu, ca 2 månader kvar, och har alltid varit extremt medveten om min mage, just för att den inte ”passat in”. Den har alltid varit bullig och mjuk och alltid liksom gungat med i övriga kroppsrörelser, oavsett om jag vägt 62 eller 82 kg. Har alltid avskytt den och lyckats ”baka in” den i strumpbyxor och tajta kjolar för att se lite slankare ut. Nu när jag är gravid har den plötsligt exploderat i ett hav av bristningar, och det tragiska är att även fast jag förnuftigt vet att jag har en liten bebis där inne, så är jag känslomässigt arg på mig själv att jag är så tjock – är det inte tragiskt? Försöker tycka mer om den genom att klappa på den, smörja den med gosiga krämer, prata med den och njuta när sambon klappar på och pratar med den, men gud vad det är svårt. Jag fasar ärligt talat inför hur den kommer se ut till jul, när bebben är ute. Precis innan grav gick jag med i VV för att bli av med kilon som var jobbiga att bära runt på, och ska hoppa på det igen när bebben är ute. I min värld innebär det att magen blir platt och jag lycklig, men förnuftet säger ju att det inte är det det handlar om.
    Men ja .. visst är det hemskt att vi ska må så dåligt över magar som är den enda kroppsdel i hela vida världen som kan baka fram såna underbara små gåvor? Jag blir ledsen när jag tänker på det, men oerhört glad när jag läser din blogg, och också Mammaformer. Fortsätt!!

  4. Jag är en ung kvinna på 23 år som så många andra har en s.k. ”bulle” nere på magen. Jag är inte ”tjock” i den meningen (väger ca. 65 kg till mina 169 cm) även om jag själv anser mig vara det. Men saken är den att jag verkligen hatar min mage. Det har gått så långt att jag i perioder seriöst funderat på att spendera alla mina sparade pengar på fettsugning e.d. Eller t.o.m. morbida (ej utförda) tankar om att skära bort den själv eller något åt det hållet. Sjukt, eller hur?
    Hatet mot min mage bränner inom mig och jag kan ärligt säga att det tar upp jättemycket tid och energi. Jag vägrar ha på mig vissa plagg, tycker jag ser äcklig ut med eller utan kläder, tittar i spegel osv på hur magen ser ut, petar och tar föraktfullt i den, håller för armar eller lägger kuddar över när jag sitter och pratar med folk, låter bli gruppaktiviteter som innebär att jag ska leka/springa osv och inte kan dölja magen som jag vill… Listan kan göras lång på hur jag låter min mage begränsa mitt liv. Varför? För att det ideal som finns idag premierar smala kvinnor och framför allt platta magar och stora bröst.
    Jag vet hur sjukt det låter, men för mig är det en smärtsam verklighet och det är verkligen en daglig kamp för att inte hata en del av mig med sådan intensitet att jag bara vill gråta. Vidare vill jag verkligen få barn någon gång, men har en knäpp idé om att jag kan inte det förrän magen är borta. Frågan är ju om jag automatiskt kommer bli lyckligare bara för att den försvinner? Troligtvis inte. Skulle bara komma en ny grej att ta tag i, för i dagens samhälle finns så många måsten med/i våra liv att vi ALDRIG duger. Inte enligt normerna i alla fall, men vi kan duga för oss själva.

  5. Jag brukade älska min mage. Den hade sån personlighet. Precis som mina tänder så var den inte direkt ful, men såg inte ut som reklamerna alls och passade liksom hur jag kände mig. Nu, ett år efter förlossning, är den inte samma uttryck för mig själv längre – jag känner mig mer som en person med ett barn än en mamma, medan mamman är en riktig mammamage. Lite hängig, bullig och med bristningar…

    Nå, inte går jag runt och hatar min mage i vilket fall. Den är bra, den fungerar bra och jag skulle inte ändra på den. Den bara uttrycker inte mig själv längre, vilket jag tycker är trist. (Givetvis har jag förändrats sedan jag fick barn, men jag är fortfarande jag, och inte bara mamma.)

  6. jag har väl aldrig direkt älskat min mage, men inte hatat den heller. den har varit där och den har aldrig varit platt, kommer aldrig att bli, det är inte så jag ser ut. har inte stört mig så mycket på det, även om jag sällan bär kläder som sitter åt runt magen… som kvinna ska man ju veta att markera det bästa och gömma undan det sämsta! suck.
    nu är jag gravid med mitt första barn, 9 veckor kvar och just nu älskar jag min mage. jag klär mig i tajta kläder och går och klappar på den ofta, pratar med den och speglar mig gärna i profil. men samtidigt är jag någonstans långt inne livrädd för hur den kommer att se ut efter förlossningen. kommer den att bli värre än innan? ja, antagligen. kommer jag att bry mig? jo, antagligen det också, fast jag rent förnuftigt inte vill göra det. ah, jag blir så arg på mig själv! vill verkligen inte bry mig och sådana saker, men har svårt att låta bli. fast nu är jag ju inte där än, och jag jobbar på det. jobbar på att skita i all utseendehets och vara stolt över vad min kropp klarar av. jag säger så smarta saker till andra som jag skulle behöva säga lite oftare till mig själv. typ: jag älskar inte dig för hur du ser ut utan för vem du är. och när det kommer till utseende: vem bryr sig!!!

  7. Jag mår bra med min mage. Dock så har jag aldrig fått barn och har inte helt platt mage kanske men ändå mer platt än ”bullig”. Det är hemskt att man är så osäker, men det är enklare att tycka om sig själv när man faktiskt ser ut som samhället säger att man ska se ut. Jag är okej med hur jag ser ut, hela jag. Men jag tror inte att jag hade varit lika okej med det om jag vägt 10 kg mer. Och det hatar jag. Att vara så svag och osäker i sig själv. Det är så sinnessjukt frustrerande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

  8. Fint!!!! Du är en förebild Anna. Jag är 26 och det är typ nu jag accepterar min kropp. Inga ungar dock. Fast jag försöker ändå i smyg gå ner i vikt när jag gått upp 1-2 kilo av hemmamys med godis. Just magen är ju det mest störiga. Konstigt nog när mina lår inte är så välformade.

  9. Min mage är överhuvudtaget inte något jag brukar tänka på. Den finns där, oftast välfungerande. Det räcker för mig. Jag tycker inte att min mage är speciellt fin eller ful, det är en mage. Precis som med de flesta delarna av min kropp så försöker jag inte värdera den utifrån utseende, om jag har en åsikt om något gäller det funktion. Jag gillar min kropp för att den är välfungerande, hyfsat stark och smidig. Utseendet är sekundärt, för att inte säga mer eller mindre betydelselöst. Det är ett väldigt skönt förhållningssätt. Jag unnar mig till exempel aldrig godis, eller tränar för att bli smal. Istället äter jag det jag vill och är sugen på och tränar för att orka mer samt för nöjes skull.

  10. Inte ens innan jag födde barn hade jag en platt vältränad mage, men den var ok. Nu efteråt är den degig och slapp, även om den liksom inte hänger i valkar eller så. Jag tänker inte så mycket på den på daglig basis och kan inte säga att det får mig att må dåligt eller så. För det mesta skiter jag i det. Dock är jag helt och hållet oförmögen att känna mig sexig, vilket påverkar mig i ”sådana” situationer. Det går bara inte. Känner mig bara som ett stort skämt om jag försöker sexa till mig, som Disneys flodhäst i balettkjol typ. Lite trist, men ingen aning vad jag kan göra åt det.

  11. Jag läste artikeln idag när du länkade till den på twitty och är så glad att du finns, för du är en förebild för många. Jag har själv noll komplex och tycker faktiskt att jag ser bra ut de allra flesta dagarna. Men vad spelar det för roll? Jag är ju så mycket mer, liksom. Min mage har nästan alltid varit platt men när jag vägde 72 kilo så var den rund och go. Men jag har aldrig mått dåligt över den. Livet är för kort för att gå runt och motarbeta sig själv tycker jag tralala!

  12. Jag var väldigt hård mot min kropp innan, mycket kritisk. Efter barn har jag nog varit mildare, mer accepterande. Den lösa huden och bristningarna är liksom en del av minnet att jag burit mitt barn. Däremot har jag mått dåligt över mitt vertikala snittärr, på grund av många orsaker. Påminner om min svåra förlossning och den tunga återhämtningen. Känns som ett misslyckande.. Men förutom den tycker jag mammakroppen är rätt befriande och är mer ”i” min kropp än innan. Trivs bättre.

    Och ja, det verkligen strålar om dig!

  13. Jag har inga egna barn, men jag är arton år och har haft komplex för min mage så länge jag kan minnas. Jag har alltid varit överviktig, jag kommer ihåg hur jag kunde gå in på toaletten i förskolan för att jag skämdes så mycket för min mage. Då var jag fem år gammal. Min mage har också fått utstå många timmar framför spegeln. Och det är inte förens nu på senare år som jag förstår hur ideal verkligen påverkar oss, och framförallt hur det påverkar barnen. Men det är också först nu som jag har börjat acceptera min kropp. Och jag ska jobba vidare på det!

    Och jag vill säga ett stort tack till dig Anna! Du är verkligen en fin förebild, och även om jag kanske inte är den ”rätta” målgruppen för din blogg egentligen, så tycker jag om den så himla mycket ändå!

  14. Jag älskar min mage! Det är faktiskt en av mina favoritkroppsdelar.
    Men överlag så tänker jag sällan på min kropp. Jag är nöjd helt enkelt, den fungerar och min kille tycker om att krama den. ^^ Allt man kan begära.

  15. Jag har inte fött några barn men kan redan oroa mig för hur den kommer att förändras om jag blir gravid. Jag är normal-viktig, 173 cm och 69 kg men ändå finns den där lilla bullen längst ner på magen. Tänker inte mycket på den när jag står upp och rör på mig, men när man sitter ner gör den sig påmind genom att ”rulla” över byxkanten. Egentligen kan jag ärligt säga att jag ogillar min mage lika mycket som mina andra icke perfekta kroppsdelar, framför allt näsan. Den sitter ju där den sitter och kan inte döljas som en mage kan. Men jag försöker faktiskt släppa dessa tankar som bara förstör. Jag har liksom kommit fram till hur hemskt det är med utseende-fixeringen, har man väl alltid vetat, men det har blivit mer påtagligt ju mer jag tänkt på det. Jag tänker framför allt på människor (som tex jag) hindras av hur de ser ut. Att man bara för att man har ett visst utseende (nu menar jag inte främst klädstil mm utan fysiskt) förväntas man vara si och så. Jag kan känna mig hindrad att göra och säga vissa saker eftersom jag inte är särskilt snygg eller har den där självkänslan som ”alla andra” verkar ha, och det är ju fruktansvärt att man låter sin personlighet påverkas av hur man ser ut. Kanske blev lite rörigt där, vet inte riktigt om det hörde hit. Men det är något jag funderat på. Att utseendet ju inte ska ”hindra” min personlighet. Fast å andra sidan kanske det inte är så vanligt att folk känner så, vad vet jag.

  16. Pingback: Femton kvinnors kommentarer om deras magar och en liten egoboost » Apa med verbal diarré

  17. Har en fantastisk dotter som føddes 1 januari 2011, gick upp 20 kg och det ær først nu som den børjar dra ihop sig som førut + lite mer hæng såklart =) Jag vill inte att mitt barn ska komma ihåg att mamma bantade eller inte tyckte om sin kropp før den var tjock osv. Så vi klappar och rullar och pekar på magen samt myser med den! Och det har ændrat min sjælvbild totalt! Fantastiskt vad man kan ændra bara man vill =D

  18. Tänkte svara här, men det blev så längt… 🙂 Fick bli ett inlägg på bloggen istället. 😉

    En dag, när jag är modig, ska jag verkligen skicka in ett bidrag till Mammaformer. ÄLSKAR den sidan!!

  19. Jag har två förlossningar i bagaget, båda var över 30 timmar långa, och båda slutade i akutsnitt trots att jag kämpade som as. Har haft mkt komplikationer med läkningen, och min mage ät liksom missbildad nu. Kanske är det bara avundsjuka/önsketänkande/bitterhet och sorg som talar, men tror nog att jag hade känt mer överseende och kärlek över bullmage och bristningar om min kropp hade fungerat som den ska.

  20. Jag har ALLTID haft komplex för min mage, oavsett hur smal/tjock jag varit och till mina 165 cm har jag i vuxen ålder vägt allt från 57 till uppåt 80. Just nu vågar jag inte väga mig. Jag har putig mage och har därför gått och hållt in den sedan tonåren. Många gånger INNAN jag blev gravid har jag fått både ”magblicken” som jag kallar det och också blivit frågad rent ut ”Du är gravid väl?” eller rentav fått påståendet ”Ja och nu väntar ni barn”. Eh?? För mig har det bara bekräftat att jag gjort ”rätt” (fast fel så klart) i att hålla in min mage då folk har så jäkla mkt åsikter om hur en mage på en kvinna ”får” och ”bör” se ut. (Den ska vara platt och inte ta plats såvida den inte är gravid)

    Men under min första graviditet kände jag mig jättevacker för första gången någonsin och släppte ut magen. Så jäkla skönt!! Jag fick komplimanger för vilken fin form mim mage hade till och med och beundrande blickar från främmande människor. Plötsligt ville jag FRAMHÄVA magen istället med åtsmitande kläder. Det var underbart.! Tyvärr slutade den graviditeten i ett sent missfall (sk missed abortion som upptäcktes i v 19) och jag blev HELT KNÄCKT. Sedan dess har jag varit gravid en gång till (missfall v 10) och nu har jag helt tappat glädjen och stoltheten till min kropp. Innan första graviditeten var jag rätt vältränad men nu väger jag mer och kroppen är slapp och otymplig. Och magföraktet är större än någonsin. Det är jättesorgligt hela saken och nu påminner mig min kropp mig om barnen jag inte fick så klart. Jag VILL inte tänka så här om mig själv, men jag gör det. Samtidigt som jag försöker ”klä bort” magen så gott det går och träna när jag orkar. Så klart skulle jag önska att jag inte tänkte så här om mig själv men jag är väl ett exempel på hur ”framgångsrikt” man som kvinna kan införliva omvärldens värderingar. Jag tycker det är anmärkningsvärt att en graviditet var det som fick mig att tycka om min mage som den var och att missfall fick mig a tycka ÄNNU sämre om den. Hade jag fått mina barn hade jag varit mer OK med en sladdrig mage, då hade jag ju ”fått något för det”, kroppen skulle bär spår efter graviditet och barn. Nu bär den bara spår efter graviditet men de flesta vet ju inte om det utan tycker väl mest att jag blivit tjock och slapp ”till ingen nytta”: Tack för en jättefin blogg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s