Feta och överviktiga människor är mycket väl medvetna om sina kroppsliga bekymmer och behöver inte få sanningen uppkörd i nyllet av kleti och pleti

Min vän Karin delade denna länken på facebook och jag blev så glad av att se den. Eftersom jag själv tillhör skaran överviktig känns det extra speciellt att se en kvinna bita ifrån på elaka påhopp.

Nyhetsankaret ni ser fick ett spydigt mail av en tittare som kände sig tvingad att säga åt nyhetsankaret att hon var fet, överviktig och inte borde synas i rutan eftersom det sänder märkliga signaler till våra barn om att fetma skulle vara något socialt accepterat.

Fet och överviktig är inget man blir över en natt och såldes ingen överraskning som plötsligt poppar upp som gubben i lådan. Alla feta och överviktiga människor är väl medvetna om sina kroppsliga bekymmer och bara det faktum att folk tar sig rätten att kommentera eller att säga till en överviktig människa att den är fet är så otroligt onödig.

När jag började hetsäta 20 år gammal gick jag upp en jäkla massa kilon på kort tid, 15 eller 20 kilon jag minns inte hur mycket men det var mycket. Förstår ni vilken ångest jag hade när jag sulle åka hem till familjen i Växjö för att fira jul. Det hade inte sett mig på ett halvår och nu skulle de få världens chock. Jag mådde så dåligt att jag till och med ringde till dem och förvarnade dem.

När jag väntade mitt första barn var jag livrädd inför ultraljudet eftersom jag trodde att fettet på magen skulle försvåra undersökningen. Jag hade ångest i flera veckor innan och var rädd för att bli utsatt av ”fettokommentarer” av sjukhuspersonalen.

Att få kommentarer om sin övervikt är nämligen så JÄVLA vanligt, trots att folk inte tror det. När jag befann mig mitt i min ätstörning och gick i behandling för den fick jag en cysta i livmodern eller på äggstocken eller vad det nu var. Jag hade ont utav den och uppsökte en gynekolog. När jag låg där uppfläkt, naken, obekväm och sårbar hävde kärringen ur sig att jag var fet. Hon erbjöd sig att skriva ut bantningspiller. Jomen tjena! Smart att skriva ut bantningspiller till en ätstörd människa. Jag tackade nej och började gråta. Mentalt våldtagen, tack för den.

Är du tjock och vad har du för erfarenheter av att folk ska kommentera det?

Annonser

20 thoughts on “Feta och överviktiga människor är mycket väl medvetna om sina kroppsliga bekymmer och behöver inte få sanningen uppkörd i nyllet av kleti och pleti

  1. Pingback: Det är dags att sluta uppfostra mobbare! | Nelin

  2. Hej underbara Anna!
    Jag är 22 år gammal och ser upp till dig, du är en av mina förebilder, vacker inifrån ut! Med mina 173cm och 75 kilo är jag enligt BMI skalan överviktig, inte mycket dock.
    Trots att jag enligt mig själv är normalt byggd har jag fått kommentarer. Det som sårat mig mest är vad min pappa har sagt och gjort. Varje jul får jag och min mamma varsin ask choklad, senaste jul fick hon en betydligt större ask än mig, pappa sade att det berodde på att ”du blev så tjock förra julen”.

  3. Jag gick upp en jävla massa som gravid pga foglossning som gjorde att jag inte kunde gå från v 12 + en 43 veckors graviditet (om folk bara visste hur mkt man kan lägga på sig de sista tre veckorna..).

    Vid ett besök hos barnmorskans två år efter förlossningen började hon tjata om att skicka mig till dietist, när jag precis droppat över 10 kilo.
    Det var så lätt att man la på sig om man ex ”åt fel sorts frukostflingor”…
    Människan gav sig inte heller när jag sa ifrån, gick därifrån gråtandes och skitarg.

  4. Hej! Jag är inte tjock, men när jag var 12 så gick jag upp tio kilo över en natt när jag kom i puberteten. Jag var tidig nämligen. Alla vuxna runt omkring mig hade krismöte över hur tjock jag hade blivit, jag vägde nämligen 60 kilo…vilket är helt normalt för en vuxen, men tydligen för mycket för en tonåring. Min erfarenhet av det var att jag fick ätstörningar direkt. Min kära mamma som själv lider av ätstörningar tog med mig till viktväktarna när jag var fjorton. Även om det inte är något fel med att vara tjock så tog det mig flera år att inse att jag INTE är det, du vet? Jag minns när jag frågade min dåvarande pojkvän om jag var lika stor som kvinnan som gick där borta. ”Kul Johanna,” svarade han. ”Hon väger ju 200 kilo.” Kanske pga alla vuxnas onödiga oro över hur tjock jag blev så gick jag genom tio år av bokstavligt helvete. Är så oerhört tacksam idag över att ätstörningarna ligger bakom mig.

  5. Fy fan för den gynekologen.

    Jag känner precis likadant. Alltid i nya sällskap har jag bara i huvudet hur många som tycker att jag är tjock/äckligt tjock. Hittills har jag haft alltför många tjockiskommentarer, men visst får man några då och då.

  6. Jag är överviktig och har inte alltid sett ut som jag gör. Däremot ligger det i mina gener att jag lätt går upp i vikt. Jag jobbar inom förskolan och får ständigt höra från barn att jag är tjock och de undrar om jag har en bebis i magen. Eftersom att de är nyfikna barn tar jag inte illa vid mig utan förklarar det härliga i att människor ser så olika ut. Däremot har jag ofta möts av kommentarer på andra ställen där jag blir ledsen och sårad. Människor på bussen, krogen och liknande ställen som känner att de måste säga att jag är tjock och därmed ful och ibland även äcklig. Jag väger alltså 94 kilo så jag är ingen 200 kilos bjässe som inte kommer in genom dörren på bussen utan känner mig ganska normalbyggd.

  7. Som funktionshindrad kan jag säga att jag känner igen mig. Liksom en del människor har en märklig tendens att tro att de kan kommentera någons vikt tror många också att de kan kommentera någons funktionsnedsättning – bara så där. Jag kan inte begripa det. Varför tar man sig den rätten? Varför bryr man sig ens om någon annan väger några kilo extra eller inte kan gå/se/höra eller vad det nu är. De borde skämmas, allihop som beter sig på det här sättet.

  8. I helgen var min mamma och hälsade på. Jag vet inte om du kommer ihåg mitt bidrag till mammaformer, men där skrev jag bl.a. om vad min mamma tycker om tjocka människor.
    De senaste månaderna har jag gått upp några kilo (ca 5), men jag känner mig ändå bekväm i min kropp.
    I alla fall så pratade jag och mamma om att vi skulle gå på stan, och jag nämnde då att mina byxor börjar bli för små i midjan, och att ett par av mina gamla jeans hade gått sönder i innerlåren. Då tittar mamma på mig, och på min kropp, med äcklad min och säger spydigt: ”Du kanske ska börja tänka på att gå ner i vikt nu, för annars blir du jättefet och då är det mycket svårare att gå ner sen.” Jag blev helt paff, visste inte vad jag skulle säga, så jag bara ryckte på axlarna. Varpå hon sedan börjar kommentera att hon själv börjar bli tjock (hon är smal, och hade en pytteliten bula på magen för att hon precis hade ätit typ). ”Usch, jag känner att jag verkligen måste ta tag i träningen nu, jag börjar bli riktigt tjock och det är inte kul att se mig själv i spegeln längre”. Jag nämnde då att jag tyckte att hon hade en ganska skev kroppssyn, men då höjde hon på ögonbrynen och sa ”eh, nej!”.
    Det är svårt att diskutera sådant med henne. Och grejen är just den att min mamma är nog den enda som jag tar åt mig av vad hon säger till mig.
    Direkt efter det gick jag och vägde mig och insåg att jag hade gått upp lite, sen kollade jag upp mitt BMI: 24,1. Precis över gränsen till överviktig. Jag försöker skaka av mig hennes ord, men nu har jag bara ångest varje gång jag äter eller låter bli att träna… :/

  9. Ja usch ja vilket tråkigt bemötande man kan få på grund av sin (över)vikt! Enligt BMI är jag sjukligt fet, även om jag själv inte tycker att jag är så stor. Har alltid vägt mer än jag ser ut. Men vården är ju väldigt besatta av det där BMI… Och jag förnekar absolut inte att jag väger alldeles för mycket. Jag tycker bara inte att man ska stirra sig blind på vikten just.

    Jag har fått många kommentarer från både vårdpersonal och andra om att jag är tjock. Framför allt har jag fått så kallade goda råd om hur jag borde äta och röra på mig. Gärna med en nedvärderande ton. Då blir jag irriterad. Det finns väl inte en endaste normalbegåvad människa idag som inte vet hur man ”ska” äta och röra på sig! Vi blir ju matade med sådan information in absurdum dagligen! Frågorna de borde ställa är: Hur äter du? Hur mycket rör du dig? Varför äter du ”fel”? (Om man nu gör det.) Hur kan du röra på dig mer? (Om man rör sig för lite.) Hur kan vi hjälpa dig?

    När min mamma blev sjuk i cancer och senare dog gick jag upp 20 kg på 4 månader. Jag tröst-/hetsåt. Redan innan hade jag problem med självdestruktivitet (har emotionellt instabil personlighetsstörning). Inte en enda vårdpersonal frågade varför jag hade gått upp så mycket i vikt. Bara att jag måste gå ner. I tonen ”fattar du väl”.

    I februari blev jag gravid (jag har beräknad födelse 28 oktober :)) och jävlar vilken ångest det väckte ur viktsynpunkt. Har känt mig otroligt värdelös och mycket sämre än alla andra blivande mammor för att min övervikt medför en massa risker. Min graviditet har som tur är varit jättebra gällande blodtryck och blodsocker och allt och min barnmorska förstod snabbt att vikten var en jobbig faktor för mig så vi har inte kollat min vikt hos henne. Två gånger har jag bara berättat vad jag har gått upp (vägt mig hemma) och så har det inte varit mer med det. Superbra barnmorska. Men inför alla andra i min omgivning har jag skämts otroligt över mina krämpor. Jag har varit rädd att andra ska döma mig och mena att det är på grund av min vikt som jag känner av foglossningen, mår illa så mycket, är så trött osv. Jättedumt. För jag vet ju, egentligen, att vanliga gravidkrämpor drabbar alla olika hårt oavsett vikt.

    Så dumt så dumt att år efter år gå runt och trycka ner sig själv.

    En sista tanke; Det som är mest frustrerande, och som du nuddar vid i inlägget, är att samhället och vården inte ser att överviktiga kan ha ätstörning. Man kan vara överviktig och ha bulimi och man kan definitivt vara överviktig när man har hetsätningsstörning. Allt fokus ligger på anorexi och bulimi med lågt BMI.

  10. Ja va ger folk rätt att kommentera ens yttre över huvud taget, särskilt folk inom vården verkar få häva ur sig vad som helst. När jag väntade mitt första barn spydde jag konstant i 4 månader och gick ner ganska mycket i vikt vilket inte va så bra, efter 4 månader slutade jag spy och gick upp 30 kg det va katastrof enligt tanten på MVC ingen lyckad graviditet med andra ord. När jag väntade mitt andra barn fick jag höra redan första invägningen att ” ja du Marie, du får ju inte gå upp något i vikt dennna graviditeten” say what?
    Jag blir så trött och ledsen på folk som ska kommentera andra hela tiden, och särskilt då på dessa idioter inom vården (säkert inte alla men många) som ska hjälpa inte stjälpa.

  11. Jag började skriva en lång kommentar, men tog bort det. Jag börjar nästan gråta vid tanken. Här är ett blogginlägg som berör min gamla ätstörning och mitt sätt att se på mig själv från min gå ner i vikt-blogg (men min historia har ett lyckligt slut, ska sägas!) http://etthektoperdag.wordpress.com/2012/05/06/mina-tva-cent-angaende-allt/

    Förutom det ska jag också tillägga att min mamma själv är ganska mycket överviktig och har bantat i princip hela sitt liv, och jag tror att hon alltid har varit rädd för att jag också ska hamna på hennes vikt och alltid hållit koll på mig. Så jag har haft ”jag är tjock”-tänket sedan jag var liten och hade lite typisk barnmage. För resten av storyn, bara… läs .__.

  12. Under min socionomutbildning hade vi en diskussion om just vikt och det visade sig att en skrämmande stor del tyckte att anorektiker behövde hjälp medan de som har ätstörningar som gör dem tjocka behövde kostinformation….kontentan alltså – synd om de som är sjukligt underviktiga medan sjukligt överviktiga bara är korkade. Behöver jag ens nämna att smala människor refererades till som de som är snygga utan minsta tanke kring vem som bestämmer vad som är snyggt och inte….SUCK! Vad i hela fridens namn är det för läkare som omedelbat rekommenderar bantningspiller?!?! Hoppas att hon hade bättre koll på annat…

  13. Själv är jag underviktig. Ja, jag är smalare än genomsnittet men lider ej av detta (förutom att det är svårt med kläder ibland). Mina föräldrar har alltid tagit detta med ro. Jag äter och mår bra – så ingen fara alltså. Omgivningen däremot påpekar gärna både inför mig, min familj och mina vänner hur smal jag är! Att det inte ser sunt ut att vara så mager, att det är snyggare med lite former, och en undrar om det kan vara en ätstörning. Så hemskt!

    Jag har även fått höra att jag har långa armar, smala armar, ser trött ut, har stora fötter, smala handleder, ser blek ut mm! Inte så roligt alls…

  14. Jag har varit både överviktig och underviktig. Jag VET att övervikt inte är något som bara ”kommer”, hade som du hetsätningsproblematik. Haft både det och att ”dämpa känslorna med mat”. Men ibland smyger det faktiskt på. Trots att det kanske är 20 kg på ett par månader. Därför att man blir ”hemmablind” för sig själv i spegeln. Kör huvudet i sanden och ”bara köper/skaffar nya kläder i nya storlekar”.

    Min stora chock efter tre graviditeter är att få huvudet att hänga med i alla svängarna. Upp olika mycket i vikt (varav en gång MYCKET) och sen, PANG ner igen. Hur får man huvudet att hänga med i vad man ser i spegeln???

    Nu efter tredje gången, en månad efter kan vågen visa en sak, gamla jeans en annan, och allt extra skinn på magen en tredje. Men man kan inte stirra sig blind på något. Få ha tillförsikt att huvudet hänger med. Så småningom.

    Även om det känns som att man är gravid i en evighet (I know) så är det lite mycket att tro att huvudet ska hinna med alla förändringar som sker över tex ett års tid, när det kan handla om viktpendlingar på 10-30 kg upp och ner…..

  15. Känner igen mig något grymt!
    Jag har en fetma som delvis kom p.g.a att jag under flera år var tvungen att äta kortison (som man sväller av) i flera år som lite. Blev en ballong och det har varit SVÅRT att få bort och ingen hjälp har jag fått av sjukvården heller.

    Idag är jag 25 år, väger 124 kg och har fetma, väl medveten om det och varit överviktig hela mitt liv från ca 10 års ålder. Ändå kommenterar folk och lägger sig i. Som om att jag äter godis och enorma mängder mat varje dag?! inte en chans, jag är noga med min mat och blir riktigt sur när folk lägger sig i.

    Har mött både bra och dåliga personer inom sjukvården och har nu ångest om den stundande ultraljudsundersökningen.. vill inte bli ledsen.

    Tack för en bra blogg!
    /Jenny

  16. Hej! Jag är 19 år och väger 80 kg. Jag har haft ätstörningar i flera år och både svältit, hetsätit, tröstätit och kräkts, stora problem med andra ord. På ca 2 år så har jag gått upp 20 kg, pga försök till tillfrisknande med självklara toppar och dalar.
    När jag var som smalast var jag normalviktig men mådde så jävla dåligt, varje dag var en kamp. Idag ligger jag på BMI överviktig men mår så himla mycket bättre. ÄNDÅ får jag höra av min egen behandlare att hen vill att jag ska gå ner de där kilona och bli ”normal”. Hen vill att jag ska äta endast efter mitt matschema (inga undantag som godis, kakor ett extra äppla osv) och träna varje dag, det är tydligen ”nyttigt och normalt” att träna 1 h om dagen, med inga undantag.
    Jag har även fått höra många kommentarer av min mamma om att jag kanske inte borde ta den där sista smörgåsen, jag har fått lite smånyp i fettet (nu-har-du-lagt-på-dig-blick) och glada påhejande när jag gått ner. Hon har själv haft ätstörningar och jag vet verkligen inte varför hon gör det! Hennes största mardröm är att jag ska bli mycket överviktig så att jag blir sjuk eller liknande, men jag väger 80 kg inte 180 kg liksom… Och även fast hon säger det med ”omtanke” så tar jag ju åt mig. Jaha, jag är tjock och ful liksom. För det är ju inte med glädje hon påpekar att jag gått upp i vikt!

    Men hela den här diskussionen tycker jag är så förbannat svår!
    Vart går gränsen för sjuklig övervikt (och ska man då inte få försöka hjälpa)? Är det okej att väga 70 men inte 80? Och om det är okej att väga 80 varför inte 90, 100, 110? Eller förstår ni hur jag tänker?
    Jag tänker på min lillebror, 13 år, som är överviktig och som mamma ständigt försöker hjälpa med kommentarer om att kläderna börjar bli för små, måste du äta så mycket osv. Samma här att hon är rädd för sjukdomar som kraftig övervikt medför. Men frågan är om hennes kommentarer hjälper eller stjälper? Och hur ska hon hjälpa honom?

    (Sedan tycker jag ALDRIG att kommentarer om utseende är okej om det är för att bedöma eller påpeka snygg/ful! Stay out of it, none of your business)

    Som sagt, ett svårt ämne tycker jag. Men roligt med diskussion. Man lär sig alltid något nytt!
    Kramar!

  17. Jag var det innan men gick ner allting och är nu inte det, ibland är jag inte det i alla fall (Allt beror på hur jag känner mig för ögonblicket). Fick höra mycket i skolan om det. Det är alltså allmänt jobbigt när folk känner sig manade att berätta det för dig. Man vet själv om att man inte är smal, man behöver inte få höra det. Gör man inget åt det även om man vet det, så kommer man knappt känna sig mer manad att att göra det får att någon annan berättar det man redan vet.

    • Det där sista har du verkligen alldeles rätt i. När mamma tjatade på mig om att gå ner i vikt så var det inte så att det helt plötsligt gick upp ett ljus för mig och att, ”hej och hå, nu är det dags att ta tag i mig själv. Tack mamma för påminnelsen”! Nej, jag blev bara ännu mer ledsen, vilket ledde till tröstätning och ökade kilon. Alltså motsatt effekt.

  18. Min svärmor deklarerade för mig att hon tyckte jag var fet på min sambos födelsedag för 1,5 år sedan. Jag kontrade med att be henne gå från mitt hem för att hon inte har någon rätt att säga så till mig och att hon inte är välkommen längre. Gränsen gick när hon då började skrika åt min sambo om hur fet och äcklig jag var, att jag måste träna (vilket jag gör), att mina stora bröst bara är äckligt fett (som jag isåfall har haft även när jag vägde mindre än jag gör nu..) och sen det värsta ”att jag skulle passa mig för att bli som min syster” (som är överviktig men min svärmor har aldrig träffat henne och pratat med henne) och då brast det för mig, att man kan döma en person man aldrig ens har haft en konversation med fick mig att tappa det fullständigt. Min sambo fick hålla i mig för att jag inte skulle slå kärringen på käften (vilket jag tycker hon förtjänade även om jag är smart nog att fatta att våld inte löser någonting).

    Det blev helt enkelt ett jävla liv.

    Hon ringde sen efter flera månader och bad om ”ursäkt” i samma veva som hon sa att hon tyckte jag skulle tänka på vad jag äter. Den ursäkten kändes inte så äkta vilket jag sa till henne och sen la på, för att jag inte skulle brusa upp och börja skrika igen. Under flera månader var det massa skit fram och tlilbaka, hon sa till min sambo att hon hoppades att han skulle slänga ut mig, att vi skulle göra slut osv. Fast hon i flera år sagt hur bra jag är för honom, att hon är glad att hennes sån är med någon som han verkligen älskar och som verkligen älskar honom osv.
    Jag undrar fortfarande hur min vikt och mitt utseende kan få större betydelse än det? och hur fruktansvärt egoistisk är man som människa om man hoppas att sin son blir olycklig (som han hade blivit om vi gjorde slut vilket han också försökt förklara för henne) än att vara ihop med någon som han mår bra med men som inte accepterar att bli behandlad hur som helst.

    Det gick ett år.

    Min sambo skulle fylla år igen och jag kände att han var värd en bra födelsedag och att det var tvungen att hända nåt.
    Hon tyckte att hon försökt när hon gav mig den patetiska ursäkten så jag visste att hon inte skulle ringa mig.

    Så jag samlade mod till mig och ringde henne, jag var lugn och sansad och förklarade för henne att det inte var ok, att hon kommer få en chans till av mig, inte mer och att ingen någonsin varit så elak mot mig som hon var. Jag sa också till henne att om hon ska vara välkommen i mitt hem får hon inte dricka någon alkohol (hon hade också skyllt på att hon druckit vin…). Samtalet gick faktiskt ganska bra och hon vågade nog inte säga emot när jag var så lugn och bestämt och hon visste ju inners inne att det var hon som skulle få anpassa sig den här gången.
    Efteråt var jag så jävla stolt över mig själv hur jag hade hanterat det, även om det tog mig ett år att komma dit och att jag fick lite gliringar om att jag var långsint, i helvete heller sa jag alltid tillbaka. Hon gjorde mig så jävla illa och hon ska vara jävligt tacksam att jag ens gav henne en chans. Vi kommer aldrig bli bästa vänner men vi kan nu vara i samma rum och säga hej till varandra, räcker fint för mig just nu.
    Men det gör mig så ledsen att tänka på att den här människan ska finnas i mitt liv förhoppningsvis hela livet eftersom att jag verkligen älskar hennes son. Jag kan inte välja bort henne och jag bävar för den dagen om vi skaffar barn, gifter oss, osv. för jag vill inte ha med henne där, jag vill inte att våra familjer ska träffas för att jag är rädd att hon ska slänga ur sig nåt och såra exempelvis min syster (våra familjer har aldrig träffats trots 5 år ihop..)

    Det enda som har varit bra med detta är att jag har hållit huvudet högt hela tiden och att jag faktiskt har blivit starkare, kanske något klyschigt men det är inte värt att ta skit – spelar ingen roll vem det är ifrån, det är helt enkelt inte värt det.

    Blev kanske lite längre än vad jag tänkte men det var första gången jag faktiskt skrev ner det.

    Tack för en fin blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s