Barnmorskor som medvetet väljer att inte rapportera svåra förlossningsskador

20120926-064303.jpg

Detta låter inte klokt, men jag är inte det minsta förvånad. Vad är en förlossningsskada jämfört med ett benbrott liksom? Jag såg precis ett inslag på morgonnyheterna där en gynekolog uttalade sig väldigt klokt i stil med:

De kvinnor som spruckit hela vägen från slida till anus kan knipa sig blå i musklerna inombords utan att det påverkar de yttre musklerna. Det är inte bara att knipa. Hur ofta säger man åt någon med en brusten hälarna att hen ska skärpa till sig och anstränga sig lite?

Att spricka och bli snittad är min stora mardröm. Än så länge har jag klarat mig men med en kommande förlossning i horisonten kan jag inte låta bli att tänka på det. Sprack du när du födde barn? Fick du bra vård efteråt? Du får gärna svara anonymt om du tycker det är känsligt.

Läs även:
Födande kvinnors skador kan halveras
Allvarliga förlossningsskador lämnas utan åtgärd 

Annonser

25 thoughts on “Barnmorskor som medvetet väljer att inte rapportera svåra förlossningsskador

  1. Det var också min mardröm näst efter att det skulle hända barnet något. Det var också precis vad som hände. Fick en bristning grad 3 men enbart på insidan. På utsidan syntes ingenting. Tack vare en fantastisk och noggrann barnmorska samt läkare så syddes det ihop fint och jag är så gott som återställd.
    Om man ska se något positivt med det hela så får man vid en grad 3 träffa en sjukgymnast, vilket man inte får vid en grad 2. Fast man skulle kanske behöva det minst lika mycket.

    Jag kan också säga att min bristning är mycket ovanlig och ännu mer ovanligt är det att brista även på utsidan såklart. Men personalen hade inte kunnat göra nåt annorlunda. De ”höll emot”.

    Tack för en bra blogg!

  2. Sorry, det blev fel. Det är alltså ovanligt att brista på insidan utan att samtidigt göra det på utsidan.

    Alla borde få träffa en sjukgymnast också anser jag! Men det är väl ”för dyrt”.

  3. Jag brast lite när jag födde min son så de fick sy mig i båda lagren. Några dagar senare fick jag åka in igen med 40graders feber. Då skulle de upp och känna i min nyförlösta vagina och jag ville bara dö så ont gjorde det. De kunde inte avgöra om det var infektion i livmodern eller i urinröret. Min teori är det senare alternativet då de satte kateter på mig. Min förlossning gick väldigt snabbt och jag känner att jag är ”glad” att jag inte gick sönder mer då det känns som att det är väldigt vanligt. Ska det vara så? Ska man behöva tänka och känna så? I Norge har de tydligen väldigt lite förlossningsskador, Sverige har nog ett och annat att lära där. Ps. Barnmorskan sydde även en bristning ovanför mitt urinrör som jag senare insåg var ett ärr från en gammal piercing. Behöver jag säga mer?

  4. När jag födde mitt första barn fick jag en bristning inuti, i ett blodkärl, som syddes ihop i ett nafs. Jag var väldigt rädd efteråt att det skulle ”spricka upp”, vågade knappt röra mig, ännu mindre sitta upp. Men det läkte fint utan några problem.
    Med andra barnet gick förlossningen väldigt fort, vi hann inte ens vara inne på bb en timma innan hon var ute. Pga (antagligen) att det gick så fort sprack jag inuti, i slidbotten (alltså inte nåt utanpå någon av gångerna). Det var ganska djupt så dom dubbelkollade att det inte gick in till ändtarmen (vilket det inte gjorde). Dom tog in en läkare som sydde ihop, och efteråt hade jag noll problem med det. Jag visste mer vad som ”gällde” iom att det var min andra förlossning, visste att man är öm som satan oavsett lixom. Jag rrde mig, satt osv som vanligt (ok nästan) och det läkte snabbt. Inga komplikationer efteråt alls (tyckte tom att jag blev snyggare i underlivet efteråt haha)

    Det är inte så vanligt att man spricker massa om man född (två barn) tidigare och inte spruckit, men det är klart att om det tex går väldigt snabbt så är det inte säkert att kroppen riktigt hinner med.

    Jag tycker absolut inte du ska oroa dig, risken att du skulle spricka riktigt illa är minimal, och att spricka lite är absolut ingen fara -man känner inte (inte jag iaf) när det händer eftersom allt annat ändå gör så ont, och det är inte farligt efteråt heller.

    Däremot tycker jag att vården måste ta sitt ansvar mer, även när det gäller kvinnor som kanske inte hade så ”farliga” bristningar men som ändå upplever sig ha besvär efteråt, när det läkt, tex obehag vid sex etc.

  5. Jag födde mitt första barn för lite mer än tre år sedan. Jag fick en total sfinkterruptur grad IV med 2-4 cm tarmslemhinneruptur, du kan alltså inte spricka mer än vad jag gjorde i princip. Jag är nästan helt återställd, men har naturligtvis vissa bekymmer.

    Jag hade inte behövt sprick på detta vis om inte vården slarvat och det känns hur dumt som helst men jag har inte haft ork att anmäla (och det är extra känsligt då min mamma jobbar som barnmorska på samma ställe). På fredag ska jag till Feliciamottagning och prata om nästa förlossning och bestämma om jag vågar riskera en vaginal förlossning till eller om jag ska välja kejsarsnitt som jag är livrädd för.

    Du får gärna mejla frågor om det är något du vill blogga om eller allmänt undrar. Det är lättare att svara på frågor än att sitta här och skriva en förlossningsberättelse 🙂

  6. Tack underbara kvinnor för att ni delar med er!

    Jag sitter här med fingrarna i munnen och förfasas över vad ni har fått uppleva.

  7. Sprack lite med första barnet men det var pga att barnmorskan var tvungen att sätta in handen och ta bort navelsträngen som låg runt halsen på vår son, det krävdes tre små stygn och det var inte alls så hemskt som jag trodde. Sprack i bakre delen av vaginalöppningen.
    Med vår dotter gick allt så snabbt men då gick förlossningen superbra, dels för att jag hade bättre kontroll över smärtan (använde bara lustgas) och därför kunde lyssna bättre på råden jag fick. Sprack inte alls med henne.
    Går det fort finns det ju större risk för sprickor.

    Men de säger ju att om man klarat sig undan från att spricka med första barnet/barnen så är det inte lika stor risk att spricka med nästa.

    Jag var rädd för att skita ner mig med första barnet, nu skrattar jag när jag tänker på hur fokuserad jag var på det. Med andra barnet var jag bara förväntansfull inför bebisen. Andra graviditeten var helt underbar, man var inte lika rädd för allt =)

    Lycka till med bebbe nummer 3 ♥

  8. Fick mitt första barn i våras och fick en sk perinealruptur (bristning i mellangården) grav 4 (all the way så att säga). Detta trotts att jag födde på Länssjukhuset Ryhov som har ”bra statistik” över få förlossningsskador. Orsaken till att jag fick detta var troligtvis att jag var ganska liten där nere och barnet lite större än var min kropp klarade av.

    Direkt efter förlossningen blev jag skjutsad till operation och jag är väl hyfsat nöjd med resultatet. Till en början fes jag okontrollerat, det var Väldigt jobbigt men rumpmuskeln har läkt jättebra, däremot har jag jätteont inne i slidan vid sex men hoppas att det läker med tiden. Ska på återbesök om en månad (6 mån efter förlossningen)

    Har fått information att om det blir mer barn för min det så kommer jag att få välja om jag hellre vill göra kejsarsnitt, vilket jag egentligen inte är så sugen på heller.

  9. Sprack lite på insidan och lite bristningar. Fick 3 stygn och det läkte fint. Det enda som var jobbigt var när jag skulle kissa första dagarna men jag gjorde det i duschen och det gick fint.

  10. Vid första förlossningen fick jag en eller några bristningar, det sprack inte helt alltså. Och jag var för omtöcknad och feg för att fråga om det just var en eller flera, så det vet jag inte. Men hur som helst. Vi första förlossningen hade jag en barnmorska som var under utbildning, det fanns ju andra där också men det var hon som skötte the buissnes där nere, och jag tror inte riktigt att hon hade koll.

    Lustgas stängdes av, värkstimulerande dropp ökades och ingenting hände på TVÅ timmar. Kul. Not. Inte hennes fel, men ändå.

    De andra i rummet (hade fullt med publik kändes des som i efterhand) sa att det kunde sticka lite första tiden när jag kissade eller bajsade så jag skulle använda duschmunstycket och spola ljummet vatten samtidigt som jag gjorde mina behov. Alltså, jag trodde att de menade några dagar – det tog fan månader innan jag vågade bajsa ordentligt igen!

    Men efter de där första månaderna har jag inte haft några besvär av bristningarna.

    Vid andra förlossningen hade jag en så fin och bra barnmorska som verkligen höll emot när jag pressade och jag fick inte ens en bristning. Jag som gått och förberett mig på månader av duschkissande och bajsande blev så förvånad att det faktiskt är möjligt att kissa nästan direkt efter en förlossning utan att börja tjuta. Wow!

    Tydligen har kunskapen om att hålla emot när kvinnan krystar nästintill gått förlorad här i norden (appropå Uppdrag granskning som du tipsade om också). Metoden heter något speciellt och man kan faktiskt begära en barnmorska som behärskar den metoden.

  11. Jag är rätt långt från mitt första barn, men följer det här ändå.

    Blev ärligt rädd när jag läste det där i morse och ser inte alls fram emot framtida förlossningar.
    Anyway. Googlade snabbt och hittade den här: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/fodande-kvinnors-skador-kan-halveras

    2005 gjordes alltså en studie i hur många förlossningsskador som sker och kommer fram till ett enkelt sätt att halvera dem. Det verkar inte ha hänt någonting sen dess?

  12. Jag sprack ytligt och sen fastnade moderkakan också så efter 5 min med min bebis rullades jag in på operation, först flera timmar senare fick jag återförenas med make o barn. Vart även en komplikation på operationsbordet och jag fick 2 påsar blod o sen en allergisk reaktion på bedövningen. Men jag var omgiven av fantastiska barnmorskor och läkare, jag kan inte klaga på den vård jag fick!

  13. Sprack inte men blev klippt emot min vilja…eller alltså…emot vad jag uttryckt innan om vi säger så…man vill inte så jävla mycket när man väl ligger där. Min idiot till läkare ”skulle med tåget” (jo, han sa så…inte till mig men till sköterskan över mitt huvud, han skulle med sista tåget hem så ungen måste vara ute innan 6 = jag fick krysta i ca fem minuter innan han ”ville hjälpa mig lite”). Bråttom som han hade sydde han ihop mig slarvigt som fan och jag kunde inte röra mig på veckor. Inte röra mig ens så att jag kunde nå en vattenflaska som låg en bit bort i sängen. Hade så ont att jag skrek rakt ut i avgrundsvrål (typ krystvrål) om jag rörde mig. Ändå tyckte barnmorskorna att jag skulle ta en alvedon och försöka kyla med isbinda (införstått: ”tönta dig inte så mycket!”) Fick ingen hjälp alls, och var ensam med bebis utan att kunna röra mig i flera veckor innan jag kunde ta mig till barnmorska som genast konstaterade att jag inte hade sytts ihop rätt. Tog många ingrepp innan allt blev ”ok”. Det jobbigaste var att inte bli lyssnad på. Fick inte ens vettiga värktabletter förrän någon insåg problematiken och sa: ”men herregud, du har ju blivit klippt!” och hämtade något starkare. Ingen kollade mig innan jag åkte hem (gynekologiskt) trots att jag hade enorma smärtor, och det tog som sagt veckor innan jag (i princip krypandes) tog mig till mödravården för hjälp (ringde upprepade gånger men fick ”lilla gumman” svar).
    Har inte råkat anmäla det här…har ju inga bevis för att denna idiot skulle med tåget och inte lät mig krysta. Men enligt MVC fans inga som helst belägg för att klippning var nödvändigt enligt journalen – ingen fara för någon på något sätt.

    Det allvarligaste tycker jag är den här inställningen att ”alla har ont efter att de fött barn” och man blir klappad på huvudet. Jag anar ett visst förakt hos barnmorskor över att folk nuförtiden inte ”pallar lite smärta” och att de tröttnar på alla som jämrar sig så till den grad att de inte tar någon på allvar längre. Jag kanske är bitter, men denna uppfattning fick jag i alla fall. Man får ”tåla litegrann”. Men om man har ondare efter förlossningen än under den kanske någon borde reagera?

    Problemet är ju också att människor reagerar så olika på smärta, och att de uttrycker den så olika. Jag kanske säger ”jag har ont” och någon annan i samma smärtsituation kanske vrålar och skriker. Ur ett feministiskt perspektiv är det viktigt att poängtera att det ofta är kvinnor som ”inte gör väsen av sig” medan män oftare kräver hjälp (enligt nån studie jag läste på genusvetenskapen). I förlossningsvården kan detta innebära en del problem.

  14. Hej! Har inte hunnit läsa igenom alla kommentarer ännu, ska bli intressant att läsa! Jag fick mitt första barn för tre månader sedan och så råkar jag även vara barnmorska sedan 1,5 år. Nästan alla förstföderskor spricker mer eller mindre vid förlossningen, det är så kroppen fungerar. Och det är väldigt sällan man känner att man spricker, det är inte det som gör ont. Jag tror verkligen att alla barnmorskor ”håller emot” för att undvika bristningar men det betyder inte att man inte spricker alls, snarare att man begränsar bristningen. Tråkigt att tjejer ska vara rädda att föda pga att spricka, vi barnmorskor gör allt för att undvika stora & små bristningar! Men som sagt är det inte bara ”att hålla emot” som vissa säkert tror! Är glad att vi på min klinik inte behöver ”skämmas” om det uppstår en sfinkterruptur. Vi arbetar aktivt med personalutbildning och patientuppföljning kring dessa bristningar. Så var inte rädda för förlossningen 🙂 Det är en så häftig upplevelse! Kramar!!

  15. Jag sprack så att säga ”hela vägen”, och det kändes som att det tystades ner lite, även om det tom kom en läkare för att titta på det. Men i lustgasdvalan som jag var så förstod jag inte riktigt då hur mkt jag verkligen sprack. De första dagarna gjorde det så ont så jag inte alls kunde sitta utan fick ligga, och att resa sig ur sängen för att byta blöja på bebis var ren och skär plåga. Fick lite ipren mot värken, wehoo. Hjälpte ju mycket. (NOT) Min son är snart 7 månader och jag har fortfarande ont när jag bajsar. Mitt tips är att be barnmorskan hålla emot mer när du krystar i mellangården eller vad det heter.

    • Usch va dåligt. Jag fick jättebra smärtlindring på BB och fick rådet att ta Alvedon samt typ Diklofenak om det behövdes. Jag fick även paraffinolja utskrivet och utan den hade jag inte kunnat gå på toa utan smärta.

      När jag sen fick träffa sjukgymnasten så rådde hon mig att köpa Inolaxol (finns receptfritt på apoteket) för att undvika förstoppning. Det är inget läkemdelel egentligen utan ett bulkmedel. Det är mitt tips till alla som råkat ut för detta. Det är hemskt att behöva ha ont när man går på toaletten.

  16. Usch vad tråkigt att det ”tystas ner”. Hur var uppföljningen? Där jag jobbar ska en läkare vid sfinkterruptur informera och undersöka mamman på BB innan hemgång. Mamman får även skriftlig & muntlig information från oss barnmorskor, hon träffar oftast sjukgymnast innan hemgång och hon får kontinuerlig smärtlindring och ”mjukgörande” för tarmen under vårdtiden samt att hon får brev efter några veckor för uppföljning och erbjudande om återbesök.

  17. Att spricka har varit min största skräck vid varje graviditet. Med första barnet sprack jag pyttelite, det behövde inte sys. Däremot hamnade jag på operation strax efteråt pga att jag inte slutade blöda… Andra barnet blev snitt (ännu större skräck än att spricka!), men det gick ju smidigt även om jag hade sjuka smärtor i såret och magen i flera veckor efteråt.
    Tredje barnet (och största!) ”flög ut” hur lätt som helst, men en del av fosterhinnorna och moderkakan hade fastnat i ärret från kejsarsnittet och det blev ett blodbad. Och operation igen. Men jag sprack inte, trots att det gick fort och bebisen vägde 5.2 kg.

    Efter den sista förlossningen tog jag beslutet att inte bli gravid igen. Vi har ju fått tre underbara döttrar; vad mer kan man begära?

  18. Vi känner ju varandra så du vet ju att även jag fick en sk. Sfinkterruptur. Detta är en förfärlig upplevelse. Inte för att det gör ont när du väl går sönder men månaderna efter är verkligen en plågsam historia. För min egen del så visste jag inte ens om att jag spruckit så pass mycket att jag var tvungen att opereras. Alla blev tysta i förlossningsrummet och INGEN berättade för mig vad som hade hänt. Jag skickades snappt upp till operation där jag fick sys. Mitt i allt tog jag läkarens hand och frågade henne vad som hänt. Hon svarade att jag hade spruckit. När jag frågade hur mycket sa hon bara ”rätt mycket”. INGEN ville svara på vad som hänt.
    Dagen efter hade jag så ont att jag varken kunde sitta eller ännu mindre stå. Jag frågade BM varför jag hade så ont. Till slut kom en läkare och pratade med mig och berättade vad som hade hänt (fastän de inte kunde förklara varför det hade hänt).

    Är det inte förförligt att man inte bara kan säga sanningen? Sjukhusen är så måna om sin statistik att de glömmer bort individen. Samma sak hände en av mina andra väninnor och hon visste inte ens vad som hade hänt förrän hon läste sin journal långt efteråt. Tack och lov är jag idag helt återställd men blev rekommenderad att föda mitt andra barn med kejsarsnitt .
    Att se programmet igår gjorde mig förfärligt ledsen. Dels för att jag tänkte tillbaka på min egen situation och hur det hela hanterades men även för de kvinnorna som kommer att få leva med dessa problem restan av livet. Att en kvinnas underliv inte betyder mer än så är så sorgligt!

  19. Sjukhusskräcken from hell. Hade bestämt mig för att knipa inne ungen. Kom in – lite för sent för bedövning. Lustgasen tog inte. 10 cm öppen. Ungens hjärtlud försvann ett par gånger och jag förlorade en jäfla massa blod (som de samlade i en svart sopsäck som kanske var bland det mer skrämmande!)
    Ungen togs med sugklocka. Och jag vart hastigt körd till OP. Efter 45 min stickande i min rygg med en epiduralspruta gav de upp och sövde mig. Jag var rädd, hysterisk och förbannad och ville vara med min lilla.
    Var ju lixom säker på att jag aldrig mer skulle knulla så muttolajnen kunde de väl bara låta som den var…
    trodde jag…

    Senare fick jag reda på att jag spräckt från hela fram till analen och hela vägen in… Lord have mercy… Förlossningen var piece of shit. Men läkningsprocessen. Never again!!
    Och tre liter blod fattigare. Låg ensam i ett rum i fyra dagar med en liten som hade blåsljud på hjärtat . Kunde inte röra mig och hade kateter de första två dagarna.
    Nej… Tiden efter förlossningen var på det viset bajs. Men själva förlossningen var som sagt ingenting :))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s