Väntar tredje barnet

Det är nog tur att en graviditet är så pass lång som den är både för kropp och själ. För mig har det varit väldigt svårt att ta till mig vad som komma skall. Men nu börjar jag fatta att jag ska bli mamma igen. Mamma till ett ny liten individ som just nu bidar sin tid i min mage.

Min erfarenhet av att vara gravid och att föda barn hade hittills varit enbart fluffigt rosaskimrande och jag har under mina två tidigare graviditeter känt mig som en supermum. Jag har varit stark, jag har haft ork och jag har kört på ganska hårt.

Detta till skillnad från denna, min tredje graviditet då jag knappt varit fysiskt aktiv. I ärlighetens namn känner jag mig lite graviddeppig just nu, något jag aldrig varit förut. Eftersom mina tidigare graviditeter varit så enkla och bra hade jag på något vis tagit ut en seger i förskott och räknat med att det skulle känns så även denna gången. Men tji fick jag. Inget har blivit som jag trodde att det skulle bli och bristen på kontroll gör att jag blir liten, rädd och osäker.

Visst låter det dumt? Det går ju inte kontrollera en graviditet men jag hade någon konstig föreställning om att min kropp minsann skulle fixa detta galant utan graviditetskrämpor eller nämnvärd viktökning, jo tjena. I morgon går jag in i vecka 29 och blir då officiellt höggravid. Två tredjedelar är fixade och nu är det bara den tunga slutspurten kvar på dryga 12 veckor. Hur fan ska jag få dessa 12 veckor att gå utan att själv gå sönder?

När jag väntade Lovi och gick in i vecka 29 hade jag gått upp 3.5 kg, jämfört med nu när jag gått upp 10 kg. Min stora skräck är att förvandlas till en michelingubbe oförmögen att komma tillbaka till den kropp jag vill ha och trots det känner jag att detta förmodligen kommer bli den graviditeten som spränger alla gränser. Med Toddo gick jag upp till 116 kg och med Lovi 108 kg. Nu väger jag 107 kg, jo tjena igen liksom. Inget blir någonsin som man riktigt har tänkt sig helt enkelt. Jag undrar om det är så att jag binder på mig extra mycket vätska denna gången, jag upplever inte att  jag äter annorlunda än jag gjort tidigare. Nåväl, vikten och att komma i form får jag ta tag i när jag gräddat färdigt min bebis, det bara är så. Jag ska inte plåga mig själv eller stressa mig själv med sådana tankar just nu.

Igår kväll låg jag och bölade som uppvärmning till filmen ”Sleepy Hollow”. Jag kände mig så fruktansvärt miserabel och tweetade ut min ångest:

 

Ligger och lipar därför att jag tycker så himla synd om mig själv just nu. I-landsproblem men det skiter jag i.

1. Ont som fan
2. Hobbitfötter som bultar och värker
3. Fingrar som bultar och värker
4. En pissblåsa som vägrar hålla tätt när jag nyser
5. Denna jävla otymplighet
6. Att inte kunna gå ordentligt
7. Att ladda inför något så simpelt som att vända sig i sängen
8. Känner mig ful
9. Fattar inte hur jag ska orka gå såhär i ytterligare 12 veckor
10. Binder en jäkla massa vatten
11. Konstant hungrig
12. Viktnojar

Folk gråter för att de inte kan bli gravida. Jag gråter för att jag är gravid. En ding-ding värld.

Jag älskar lilla bebisen i magen och att den sparkar och lever rövare. Men jag hatar att vara i min kropp just nu.

Min stora fråga är hur jag ska orka härda ut i 12 veckor? Jag vet att jag inte har något val. Men hur ska jag överleva den mentala biten?

Och så blir jag rädd. Rädd för att något ska gå snett. Rädd för cp-skador och plötslig spädbarnsdöd.

Mantrat ekar: Vi har ju två friska barn, tänk om något är fel. Jag har ju haft två enkla förlossningar tänk om denna blir ett helvete.

Ja, men ni fattar. Det var en dålig graviddag igår helt enkelt. Jag fick väldigt fin respons av mina twitterföljare och en kvinna skrev att det jag kan påverka i detta fallet är mina tankar och att tankar i sin tur påverkar känslor. Kloka och väl valda ord som jag behövde höra just nu.

Det tär på psyket att vara sjukskriven. Jag ogillar det som fan. Det blir någon form av dålig spiral med ett slutresultat att ingenting egentligen blir gjort. All tid som förflyter om dagarna bara försvinner iväg och förbrukas på något märkligt odefinierbart vis. Jag borde verkligen försöka ta mig i kragen och göra något vettigt av mina sista 12 veckor som havande. Snart börjar terminen iofs och då ska jag ju plugga, men fram till dess måste jag hitta ett sätt att skapa positiv energi i tillvaron istället för att ödsla energi på grubbel och oro.

Annonser

2 thoughts on “Väntar tredje barnet

  1. som du själv har tweetat om ang fötter och händer så är det Mycket vatten, och det försvinner FORT efter förlossningen..!!
    var extra vaksam bara.. snabb viktökning pga vatten kan vara en varningsklocka.. (håll koll på ditt blodtryck!)
    ingen graviditet är ju den andra lik sägs det ju!:)
    kram på dig!

  2. om du inte kan röra på dig så är ju kosten det enda du kan påverka..
    bland keso med allt möjligt. samma med kesella, till bär eller ist för creme fraiche som sås.. ha en stor klick av det. då kommer du inte gå hungrig

    jag känner med dig. hoppas du inte tar illa upp av mina tips.
    KRAM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s