Lugnet efter stormen

Jag tror alltid att det finns en mening med allt som sker, något som kan vara svårt att tänka på när man befinner sig mitt i stormens öga. Veckan som gått har varit brutal och jag önskar inte någon annan en liknande upplevelse. Natt och dag ägnades att skriva på uppsatsen, jag nådde långt men inte hela vägen fram. Igår pratade jag min handledare som då hade bett examinatorn att läsa uppsatsen för att avgöra om den skulle släppas upp till opponeringen. Ett tag senare fick jag beskedet att de inte ansåg att min uppsats är färdig.

Självklart började jag böla, känns mer som en regel än undantag dagar som dessa. Men vet ni vad. Nu när allt har lagt sig och jag har sluppit vara i närheten av uppsatsen på två dygn känns det faktiskt bra. På riktigt. Jag ska lägga den åt sidan nu och fokusera på den andra kursen jag läser, ska skriva två hemtentor i Språk och Kön som ska lämnas in om en vecka. Om två veckor ska jag träffa handledaren igen och då ska hon hjälpa mig att att strukturera upp den ”röda tråden” i min uppsats. Den 15 juni ska jag träffa handledaren igen och då beräknade hon att arbetet skulle vara färdigt. Det blir en utdragen process men det blir bra. Istället för att behöva ägna mig åt förberedelser inför opponeringen kommer jag nu kunna lägga all min tid på språk och Kön som tyvärr blivit lidande av uppsatsarbetet.

Tack alla ni som varit så snälla och gett mig uppmuntrande ord när jag varit i svackan. Kärlek!

Annonser

4 thoughts on “Lugnet efter stormen

  1. Tråkigt att höra att uppsatsen inte gick vidare till opponering! Men SKÖNT att höra att du kunnat återhämta dig lite! I slutändan är det ju inte ”hela världen” och förr eller senare fixar du det ändå!
    🙂

  2. Jag följer dig och tänker på dig men vet inte alltid vad jag ska skriva för att peppa dig. Det är ett helsike att plugga ibland. Jag är på sluttampen av min utbildning till civilingenjör och sitter och pluggar till två av dem svåraste tentorna (har skrivit dem förut utan framgång). Blir galen ibland och vill bara ligga och gråtrunka (ja, i såna här sammanhang får man vara lite vulgo i språket) men samtidigt vill jag ju verkligen fixa det här nu så jag blir klar nån gång! Hur det än blir så tar ju livet olika vägar och allt blir bra tillslut. Det har verkligen inte varit en spikrak väg för mig genom studierna men när jag står där i stadshuset med examen i hand kommer jag vara så otroligt stolt över mig själv! Det kommer du också vara! Vi är mammor och kommer ändå fixa en examen, vi är grymma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s