Den rödgråtna varianten


Det lilla nervvraket börjar sakta men säkert återgå till att bli den vanliga gamla Apan. FAN! Veckan som gått har varit fruktansvärd. Efter att jag fick beskedet att min uppsats inte var godkänd i tisdags förra veckan har jag suttit dag och natt för att åtgärda allt som skulle åtgärdas.

Jag har genomlidit den svåraste studietiden i mitt liv. Aldrig någonsin har jag kämpat så hårt för en skoluppgift. Skoluppgift låter dessutom fruktansvärt fjuttigt i sammanhanget. Jag har faktiskt skrivit en c-uppsats eller kandidatuppsats som man också skulle kunna kalla det om det inte vore för att uppsatsen ingår i ett program. Just nu känner mig helt tom och en jävla massa oro över att inte bli godkänd.

Eftermiddagen har spenderats tillsammans med högt älskade vänner som jag lärt känna under min studietid. Linda bjöd på lunch med en väldans massa gottigheter till. När jag berättade om senaste tidens psykbryt tittade Linda, Emelie, Clara och Caroline på mig med allvarlig blick och alla sa i kör att jag måste börja varva ner. Jag gör helt enkelt lite för mycket och mina krafter är inte oändliga trots att det stundtals känns så.

Efter lunchen hos Linda promenerade jag och tjejerna till Slussen. Jag fick en minigråtattack när vi skildes åt. Sen grät jag lite mer. Ringde till Anna som är den senaste tillskottet av underbar människa jag lärt känna under min utbildning, grät ytterligare lite till och lät storgråten ta mig med storm när jag kom hem. Jag bara grät och grät och grät. Försökte mitt i allt komma på något fint att tänka på för att stilla mig. Det enda jag ville just då var at ligga i min älsklings stora trygga och starka famn. Bli smekt över håret och få tårarna borttorkade av hans varma händer. Men det gick inte eftersom han är på jobbet.

Istället ringde jag till honom: ”Hej, jag bara gråter och gråter och gråter. Tyck synd om mig. Buhhhuuuuuu!”. Efter en stunds hulkande lade vi på luren eftersom han var tvungen att jobba. Nu sitter jag här och efterlipar lite innan jag ska hämta barnen på dagis. Jag photoboothade mig själv för nöjes skull och slutade faktiskt gråta efter tag eftersom jag insåg det komiska med bilder på människor som gråter.

Nu funderar jag på att trycka upp stora affischer med bilder på mig och mina stora rullande tårar. Jag skulle kunna sälja dem på torg och marknader ala 80-talskonst ”barn som lipar”. En sak är säker. Jag har slitit röven av mig för att få denna jävla skituppsats att gå ihop. Jag hatar den. Just nu struntar jag i om den blir godkänd eller inte. Vill lägga den bakom mig och gå vidare. Jag har trots allt två hemtentor som hägrar i horisonten och som ska lämnas in om två veckor.

Fy vad jag är trött på allt som har med utbildning att göra just nu. Nu vill jag bara vara mamma. Baka kanelbullar och surdegsbröd med barnen. Rensa ut allt tingel-tangel som tar energi i vårt hem, förbereda mig inför bebis nummer tre, gå på spa, läsa skönlitteratur, träffa vänner utan att känna den ständiga ångesten över att jag borde plugga. Nu ska jag slicka sår och försöka samla mig. Imorgon borde jag få besked om huruvida uppsatsen går vidare till opponering eller ej.

Annonser

12 thoughts on “Den rödgråtna varianten

  1. Håller tummar och tår för att den går igenom! Usch.. kan identifiera mig alltför väl. Sitter med examensuppsatsen som ska lämnas in den 19e. Snart är denna jäkla termin över iaf! Kram på dig!

  2. Håller alla tummar jag har för att det har gått bra! Jag sitter och försöker få ihop min analysdel, min ska in på onsdag nästa vecka.. men håller med dig om att man är extremt trött på allt som har med skola att göra just nu! Den enda jag vill göra är att lapa sol, pyssla i trädgården, baka och läsa böcker som JAG SJÄLV har valt!

  3. Men, SKITBRA jobbat ju, oavsett om du nu blir godkänd lr ej (fast det hoppas jag du blir)!!
    Hoppas du kan hitta tillbaka till energi, ett lugn och ja…om det behövs lite gråt för att nå dit so be it;-)

  4. Bra att gråta ut, släppa ut lite av alla hormoner som stormar med alla stressade känslor!
    Håller tummarna för att allt går bra med uppsatsen så du får en chans att andas ut! ❤

  5. Jag var med om exakt samma sak med min uppsats för två år sen. Tog mig ett helt jävla år å många turer fram å tillbaka innan den äntligen blev godkänd (min första handledare var en mkt speciell människa..) men det fanns ett slut även på den skiten och idag kan jag skratta åt eländet (nåja, iaf grymta lite bittert) trots att det inte känns så idag så blir du till slut godkänd och allt löser sig! Kämpa kämpa *styrkekramar*

  6. Åhhh! Jag håller tummarna för att den går igenom till opponeringen. Verkligen alla mina tummar och tår. Jag gick upp med min D-uppsats i höstas, trodde aldrig att det skulle gå vägen, men se det gjorde det. Övertygad om att du grejar det här!

    Just nu sitter jag och våndas in för min sista salstentamen någonsin som jag bara måste klara eftersom att jag inte kan ta examen om jag inte klarar skiten. Har redan kuggat på den en gång och har fan ingen lust att göra det igen. På lördag smäller det och just nu är ångestklumpen stor. Du är inte ensam!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s